Sida 39
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Erik!» ropade hon efter honom.
»Vill du mig något, Karin?» frågade han, vändande sig om.
»Jag vill säga dig något.»
»Hvad då?»
»Jo, ett ord så godt som två.»
»Och detta ord?»
»Jo, du talar sträft och går klumpigt,» svarade Karin, jemförande honom med sin lille matros, som alltid sjöng så väl och rörde sig så ledigt.
Erik betraktade henne en stund med en blick af smärta. Derefter gick han, utan att sedermera kallas tillbaka.
Karin såg länge efter honom. Hennes ansigte hade plötsligen blifvit blekt; det var som hade en hvit sky lägrat sig öfver detsamma. Men den hvita skyn försvann snart, och blomstrande som förr, stolt som förr, inträdde hon i sina föräldrars boning.
Dessa, bestörta öfver det afslag hon gifvit Erik, försökte med lock och pock beveka henne; men hon var obeveklig. Hon såg nästan gladare ut, än hon vanligtvis brukade vara, och skämtade till och med öfver den korg hon gifvit den stackars Erik, gnolande dervid på den lilla matrosens visa:
»Svårare seglats man sällan finner Än den som sker på lyckans haf.»
Om Erik samma dag gick till Näsby för att fria, veta vi ej. Men att han friade och fick ja, det är säkert.
Greta på Näsby var ingen flicka att förakta. Hon var enda dottern till trädgårdsmästaren vid denna stora herregård, en god befattning, som tillät fadern att väl utstyra sin dotter, hvilken för öfrigt var ganska täck och — hvad som ännu mer värderades på landet — en duglig flicka och måste följaktligen bli en passande hustru åt en så hederlig och rask bonde som Erik.
Bröllopet var utsatt till hösten, och hösten kom.
Bröllopsgästerna voro samlade i inspektorens våning på nedra botten i en af flyglarne. Vigseln var förrättad, brudgum och brud mottogo de församlades välönskningar, enligt öflig sed.
Klockaren Malm, hvilken naturligtvis var med på bröllopet, hade stannat framför ett af fönstren som vette åt trädgården.
Källa: Project Runeberg ·
