Sida 89
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Emellertid framstäldes på bordet Rosenkullas horn, fyldes af det fradgande öl, och skålar druckos för den förlorade sonen.
Petter blef snart något lifligare till mods, ty han var nu bland dem som alltid menat honom väl, och allt i denna stuga var honom så bekant, allt påminde honom der om barndomens och ynglingaårens gladaste dagar.
Han smekte hvarje möbel i denna sal och han klappade det gamla klaveret, och klaveret svarade honom med ett välbekant ljud från alla sina åldriga strängar.
»Men en fråga måste du tillåta oss, kära Petter,» började fru Malm, som icke längre kunde lägga band på sin nyfikenhet; »när kom du hem? När kom du till Ensta?»
»I förmiddags,» svarade Petter; »jag fann farbror min ansatt af sin gamla gikt och oförmögen att lemna sitt rum, och för öfrigt står det, som jag tycker, ganska illa till på hela gården... jag har mycket att godtgöra, märker jag, och jag skall bjuda till efter bästa förmåga.»
»Rätt taladt, min son!» biföll hans förre förmyndare. »Du är ung och ingenting ännu förloradt... Skadar aldrig att ha sett sig något omkring här i verlden... Den som ingenting sett och ingenting lidit, vet ingenting, värderar ingenting... Det är ej på blomsterstig man kommer till lyckan och friden... Gud signe dig, mitt barn! Och ännu en skål för din återkomst till den bygd, der du föddes och der du skall verka och vara nyttig i ditt kall, för att en gång med godt samvete stiga ner i grafven!»
Tre par ögons tårar föllo i Rosenkullas horn, men ölet smakade ej sämre för det. Det fick en ljuflighet som ingen konst kan bereda.
Alltmera upprymd och varm af den hjertliga värdinnans starköl, hvilket var vida frejdadt, samt uppmuntrad af värdens faderliga ord, som icke det ringaste berörde de sist förflutna månaderna, började slutligen Petter sjelf bli talför och ifrig i att fråga och svara.
»Farbror och faster ha väl fått mitt sista bref?» frågade han efter en ny väldig klunk ur hornet.
»Ja, för tre dagar sedan,» svarade Malm; »men i detta bref omnämnde du icke, att du så snart skulle komma tillbaka.»
»Jag visste det ej sjelf, ehuru jag nog länge insett, att jag icke kunde härda ut med detta lefnadssätt.»
Källa: Project Runeberg ·
