Sida 90
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Du hade då inte mycket roligt på din konstnärsbana?» frågade Malm.
»Roligt, jag?... Fråga barnet, som ligger i nässelhögen, om det har roligt!»
»Att den der direktören ej kunde bli i din smak, det begriper jag nog,» sade klockaren; »men hur tog du dig ut med dina kamrater?»
»Fråga snarare hur jag slog mig ut!» ropade Petter, åter anlitande dryckeshornet, hvars påfyllande värdinnan icke försummade; »kostliga kamrater! Hand i hår och knif i strupe! De som ej få applåder äro arga på dem som få; de som få drifva med dem som inte få... Farbror, faster! Jag har varit som en orm i en myrstack.»
»Men var du nånsin framme på scenen?» frågade fastern, som, märkande ölets välgörande verkan på Petter, nu trodde sig kunna gå rakare på saken.
»Visst var jag framme,» svarade han; »men farbror hade rätt, det ville inte gå... Jag, som annars kan hoppa öfver den högsta gärdesgård, kunde hvarken röra händer eller fötter... Jag, som kan ropa i skogen så det skallar en fjerndels mil, kunde knappast tala ett enda ord som hördes, fast rummet inte var större än en vanlig lada och oftast inte var annat än en lada.»
»Nå, men sade man dig ej, att du borde tala högre?»
»Jo visst, men när jag bjöd till att tala högre, skrek jag så det blef ett allmänt skratt i salongen.»
»Du hade något svårt i mellanregistret,» anmärkte klockaren; »det är ett vanligt fel det, och lagom är det svåraste af allt.»
»Mycken förargelse hade jag också af mitt dopnamn,» förklarade Petter.
»Hur då?»
»Mina kamrater kallade mig aldrig annat än Pelle... ’God morgon, Pelle!’ ’God afton, Pelle!’ ’Passa på din entré, Pelle!...’ Ah de uslingarne!»
»Nå, men fick du aldrig applåd?» frågade fastern.
»Åhjo, nog knep jag mig några applåder,» svarade för detta aktören.
»Vid hvilka tillfällen då? I hvilka pjeser?»
»Första gången var det i ’Två ord’.»
»Två ord?» upprepade fru Malm; »Två ord! Ha vi inte sett den pjesen på kungliga teatern, Malm?»
Källa: Project Runeberg ·
