Sida 91
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Jo, det ha vi,» medgaf Malm; »det är der fru Erikson spelar den stumma flickan.»
»Men hvilken rol hade du?» sporde fastern.
»Jag hade just ingen egentlig rol,» upplyste Petter; »jag var bara med bland bönderna, som i sista scenen gripa och föra ut de tre stråtröfvarne.»
»Hur kunde du då bli applåderad.»
»Jo, när jag kom in, högg jag genast tag i den förste af stråtröfvarne, vände upp och ned på honom så han sprattlade med benen i vädret, och på detta sätt bar jag ut honom från scenen.»
»Och för detta fick du en applåd?»
»Ja, en stark applåd... Men när jag kom ut i kulissen, blef han, som jag burit ut, alldeles ursinnig, påstod att han fått hela sin blodmassa ner i hufvudet och ville rusa på mej... men det var aldrig värdt... Jag gaf honom en puff så han flög in på scenen igen... men bums var jag efter och bar ut honom för andra gången.»
»På samma sätt?»
»Ja, det förstås, och för det knep jag mig den andra applåden.»
»Nå, men hvad sade din kamrat om den saken?»
»Röd i ansigtet som en kräfta, sprang han till direktören och klagade.»
»Och hvad sade direktören?»
»Han gaf mig ovett och påstod, att det var stridande mot den finare smaken att bära ut röfvare på det sättet.»
»Du hade ingen glädje af dina applåder, stackars Petter,» beklagade farbrodern.
»Men var du aldrig framme i några större roler?» frågade fastern.
Petter dröjde med svaret och tycktes fundera på något. Efter en stunds tystnad förde han hornet till munnen och tog en ny klunk. Sedan stälde han hornet ifrån sig och sade:
»Efter vi kommit in på det kapitlet, är det så godt först som sist att berätta er, hur jag blef qvitt detta fördömda sällskap.»
»Ack ja, gör det, kära Petter!» uppmanade herr och fru Malm med en mun.
Petter berättade följande:
Källa: Project Runeberg ·
