Sida 15
FĂRORD.
Söker man efter en förklaring till det stora intresse, som den franska revolutionen förmĂ„tt uppvĂ€cka bĂ„de hos samtid och efterverld, sĂ„ framstĂ€lla sig förnĂ€mligast tvĂ€nne omstĂ€ndigheter: dels torde nĂ€ppeligen nĂ„gon annan epok af mĂ€nsklighetens historia inom en sĂ„ sammantrĂ€ngd tidsram hafva att uppvisa en sĂ„dan rikedom pĂ„ dramatiskt spĂ€nnande hĂ€ndelser och intressevĂ€ckande karaktĂ€rer, dels erbjuder sig hĂ€r det yppersta tillfĂ€lle till politiska och sociala lĂ€rdomar, ty sĂ„ godt som alla de samhĂ€llsproblem, som i det moderna Europa stĂ„ pĂ„ dagordningen, blefvo dĂ„ ej blott föremĂ„l för debatt, utan Ă€fven för praktiska experiment. Den senare omstĂ€ndigheten har emellertid haft till följd, att frestelsen med afseende pĂ„ den franska revolutionen blifvit Ă€nnu större Ă€n vanligt att lĂ„ta dagens lidelser inverka pĂ„ den historiska uppfattningen, och detta har visat sig ej blott i den rika memoarliteratur, hvartill revolutionen gifvit upphof, utan jĂ€mvĂ€l i den literatur dĂ€rom, som kan kallas verklig historia. NĂ€r en sĂ„dan genom utgifvandet af Thiersâ och Mignets berömda arbeten (1823 och 1824) först började framtrĂ€da, hade oviljan öfver revolutionens misstag och brott framkallat en reaktion, som bröt stafven öfver alla dess verk och syntes hota Europa med en fullstĂ€ndig Ă„tergĂ„ng till förĂ„ldrade samhĂ€llsformer. De nĂ€mde skriftstĂ€llarne, som bĂ„da hyllade frisinnade Ă„sigter, Ă„syftade dĂ€rför med sina arbeten ej blott att lemna en historisk skildring, utan ock att upprĂ€tta revolutionens minne, hvilket de betraktade sĂ„som ett palladium för
