Sida 71
3. Reformförsök
TREDJE KAPITLET.
Reformförsök.
Den upplysta despotismen, Ludvig XVI:s uppfostran och karaktär. Marie-Antoinette. Vergennes. Maurepas. Turgot. Malesherbes. Necker.
Det har ofta beklagats, att Frankrike ej mot det 18:de århundradets slut hade en regent, som förstod att använda sin oinskränkta makt i reformarbetets tjänst, ty då, säger man, skulle mänskligheten förskonats från revolutionens olyckor, men ändock de fördelar kunnat vinnas, som denna händelse beredt. Denna uppfattning är i viss mån ett återljud från upplysningsfilosofien, hvars förnämsta banérförare med undantag af Montesquieu, Rousseau och Mably vi sett vara eniga därom, att det var genom den upplysta despotismen, som folken skulle lyckliggöras. Rådfrågar man historien, så finner man emellertid, att detta medel ingalunda visat sig tillfyllestgörande. Europa snart sagdt öfverflödade under det 18:de århundradet på furstar och ministrar, som ej begärde något bättre än att få använda sin makt för att gifva verkställighet åt filosofernas läror, och från vår verldsdels alla kanter spordes storartade reformförsök, företagna för att bereda folkens lycka. Att åtskilliga missförhållanden på detta sätt undanröjts, är redan påpekadt, men ofta blef en allmän förvirring den egentliga skörd, som regenterne inhöstade af sina ansträngningar, enär folken visade sig alt annat än tacksamma för de reformer, som man äflades att erbjuda dem. Stundom var nog detta motstånd oberättigadt, framkalladt af fördom och oförstånd, men lika ofta var det ett uttryck för en sund själfbevarelsedrift.
Källa: Project Runeberg ·