Sida 85
TREDJE KAPITLET.
Reformförsök.
Den upplysta despotismen, Ludvig XVI:s uppfostran och karaktÀr. Marie-Antoinette. Vergennes. Maurepas. Turgot. Malesherbes. Necker.
Det har ofta beklagats, att Frankrike ej mot det 18:de Ärhundradets slut hade en regent, som förstod att anvÀnda sin oinskrÀnkta makt i reformarbetets tjÀnst, ty dÄ, sÀger man, skulle mÀnskligheten förskonats frÄn revolutionens olyckor, men Àndock de fördelar kunnat vinnas, som denna hÀndelse beredt. Denna uppfattning Àr i viss mÄn ett Äterljud frÄn upplysningsfilosofien, hvars förnÀmsta banérförare med undantag af Montesquieu, Rousseau och Mably vi sett vara eniga dÀrom, att det var genom den upplysta despotismen, som folken skulle lyckliggöras. RÄdfrÄgar man historien, sÄ finner man emellertid, att detta medel ingalunda visat sig tillfyllestgörande. Europa snart sagdt öfverflödade under det 18:de Ärhundradet pÄ furstar och ministrar, som ej begÀrde nÄgot bÀttre Àn att fÄ anvÀnda sin makt för att gifva verkstÀllighet Ät filosofernas lÀror, och frÄn vÄr verldsdels alla kanter spordes storartade reformförsök, företagna för att bereda folkens lycka. Att Ätskilliga missförhÄllanden pÄ detta sÀtt undanröjts, Àr redan pÄpekadt, men ofta blef en allmÀn förvirring den egentliga skörd, som regenterne inhöstade af sina anstrÀngningar, enÀr folken visade sig alt annat Àn tacksamma för de reformer, som man Àflades att erbjuda dem. Stundom var nog detta motstÄnd oberÀttigadt, framkalladt af fördom och oförstÄnd, men lika ofta var det ett uttryck för en sund sjÀlfbevarelsedrift.
