Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

TREDJE KAPITLET.

Den fria författningens undergång.

(Konventets afslutning och direktoriet.)

Har skräckväldet räddat revolutionen? Den thermidoristiska reaktionen. »Den parisiska ungdomen». Jakobinerklubben stänges. Början till religionsfrihet. Upprättelse åt gironden. Nöden i Paris och assignatfloden. Upproren den 12 Germinal och 1—4 Prairial 1795. Reaktionen i landsorten. »Ludvig XVII:s» död. Direktorialförfattningen. Ingrepp i valens frihet. Upproret den 13 Vendémiaire. Konventets afslutning. Dess lagstiftning. Direktorialstyrelsens början. Theophilantropismen. Ny despotism. Baboeufs upprorsförsök. Statsbankrutt. Den liberala oppositionen 1797. Napoleon Bonaparte. Den 18 Fructidor. »Det lilla skräckväldet.» Statskuppen den 22 Floréal 1798 och 30 Prairial 1799. Allmän anarki. Statskuppen den 18 och 19 Brumaire. Sieyès’ författningsplan. Konsularförfattningen. Napoleon undertrycker själfstyrelsen, men återinför ordnade samhällsförhållanden och upprätthåller revolutionens jämlikhetsgrundsatser. Den inre revolutionens afslutning.

Robespierres fall häjdade den hexdans af oförnuft, laster och brott, som benämnes skräckväldet. Må vi då här kasta en blick till baka på detta för att söka sammanfatta dess betydelse för revolutionen. Af det föregående torde framgå, att denna egendomliga företeelse ganska väl kan historiskt förklaras. Försöket att organisera samhället på förutsättningen af människolifvets naturliga harmoniskhet gaf, i följd af denna förutsättnings falskhet, fritt spelrum åt den mängd fantaster och skurkar, för hvilkas utveckling den gamla regimen erbjudit en så gynnsam jordmån. I hatet till l’ancien régime funno dessa ett medel att inverka på massorna; i rousseauismen den teoretiska grundvalen för sitt välde, och när våldet väl blifvit högsta lag, återfördes både styrande och styrda