Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

att se alt ur personlig synpunkt, och detta jemte beskaffenheten af den idékrets, hvari hon ständigt rört sig, lemnar hela förklaringen till hennes ställning till revolutionen. Hon förstod aldrig dennas betydelse; den syntes henne blott förnedra och hota alt hvad hon skattade högst: tronens glans, hennes gemål och hennes barn, och den hade mot henne själf lössläppt alla de hatets furier, som alt sedan hennes ankomst till Frankrike lurat kring hennes väg; därför kände hon sig såsom kränkt drottning, maka, moder och kvinna hafva både rätt och pligt att hata den, och hvad hon kände, det hade hon kraft och mod att söka omsätta i handling. Åtminstone i ett hänseende förde hennes känslor henne dock numer på rätt spår. Att hofadeln, hvilken hon ansett som tronens naturliga stöd, i nödens stund öfvergifvit sin konung, lärde henne omsider att till dess rätta värde uppskatta denna klass, för hvilken hon 1789 låtit konungadömet uppoffra sig, och hon fick snart äfven anledning att frukta emigranterna. Det blef alt tydligare, att de ej frågade efter, om de genom sina obetänksamma företag äfventyrade konungafamiljens säkerhet; deras ledare grefven af Artois och prinsen af Condé visade uppenbar benägenhet att alldeles undanskjuta konungen; de hofkotterier, hvilkas hat lagt första grunden till hennes impopularitet, förtalade henne nu i emigranternas läger lika hätskt som förut i Versailles, och i synnerhet oroades hon af, att prinsarne till ledande minister tagit den förhatlige och mot henne fientlige Calonne. När hon nu ville bekämpa revolutionen, var det därför ej mer för att främja en aristokratisk reaktion; om hon segrade, ville hon återställa konungadömet i dess gamla glans, men ej de aristokratiska institutionerna. I en punkt öfverensstämde hon sålunda verkligen med Mirabeau, men detta var ej tillräckligt för att fylla svalget mellan henne och revolutionsmannen. Hans hopp, att hon skulle kunna vinnas för en ärlig samverkan med revolutionen, var blott en chimär. Hans stora parlamentariska system förstod hon ej, och de utsigter till ett inbördes krig, som han lät framskymta, skrämde både henne och hennes gemål; för den sistnämde gjorde dessutom Mirabeaus uppträdande i kyrkofrågan det omöjligt att skänka denne ett verkligt förtroende. Därför var