Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

annat än i mån af de äldres inväxling, så att summan af de utelöpande skulle förblifva 1200 millioner, men den 28 December måste man höja denna summa till 1600, och den 31 Juli 1792 var man uppe i 2 milliarder. Ju mer assignaternas mängd ökades, ju mer minskades naturligtvis allmänhetens förtroende. Att deras hypotek stärkts genom sekvestrering af emigranternas egendom (den 9/12 Februari 1792) hjälpte ej; i Mars gälde de blott 53 % af sitt namnvärde. Detta i förening med den rubbning, som anarkien åstadkom i näringslifvet, vållade en oerhörd dyrhet, och följden häraf blef åter nya oroligheter med plundringar och mord. Till nöden bidrog äfven den förödelse, som öfvergick Frankrikes förnämsta koloni St. Domingo, hvarifrån före revolutionen kolonialvaror för 150 millioners värde årligen plägat införas till Frankrike. I första hand var den konstituerande församlingen skuld härtill. Hon hade visserligen ej vågat upphäfva slafveriet i kolonierna, utan öfverlemnat beslutet därom åt dem själfva, men hon hade den 15 Maj 1791 låtit den yttersta venstern aflocka sig ett beslut, att fria färgade skulle erhålla aktiv medborgarerätt. Detta framkallade en häftig strid mellan dessa och den hvita befolkningen, hvars hela sociala uppfattning härigenom stöttes för hufvudet; de färgade uppviglade då negerslafvarne, och nu följde ett ohyggligt slafuppror, som kostade 1000-tals människolif och på några veckor förvandlade den blomstrande kolonien till en ödemark. Att den konstituerande församlingen den 24 Sept. tog tillbaka sitt beslut, och den lagstiftande den 28 Mars 1792 förnyade det, ökade blott förvirringen, hvaraf den slutliga följden blef, att Frankrike förlorade denna koloni, och den ögonblickliga en förstörande kris i den franska handelsverlden samt en häftig stegring af sockerpriset.

Fruktansvärdast blef förvirringen i södra Frankrike med dess passionerade befolkning; här uppstod t. o. m. formligt krig mellan olika kommuner. Början härtill skedde i