Read Runeberg

Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

Originalsida 401
Originalsida 401
Originalsida 400
Originalsida 401
400–401

Sida 401

1. Girondens fall

inneslöt åtskilliga af dem, ifrigt antog sig deras sak. En medlem af bergpartiet, Danton, hängaf sig dock ej åt partiförbittringen. Om han under sin ministär bestämt regeringens hållning gent emot den inre anarkien och därigenom ådragit sig en tung skuld, så hade han dock äfven varit själen i försvaret mot den yttre fienden, och utöfvandet af en verklig politisk makt hade hastigt bragt till utveckling hans statsmannanatur. Han ville nu, att det segrande partiet både för att befästa sig i makten och för att kunna realisera den kraftfulla och fosterländska yttre politik, som alt mer och mer blef det förnämsta målet för hans sträfvanden, skulle åstadkomma en stark regering; ban började inse, att därtill kräfdes något mera än hvad hans hittillsvarande stallbröder i demagogien kunde prestera, och uttryckligt frisade han sig i konventet från gemenskapen med Marat, hvilken han betecknade såsom omöjlig för ett samhälleligt lif (insociable). Han önskade därför, att hela det gamla jakobinska partiet skulle sluta sig fast tillsammans i stället för att försvaga sig genom inre tvister, men de uppmaningar till försonlighet, hvilka han inkastade i sina för öfrigt våldsamt radikala anföranden, lemnades obeaktade af båda partierna, och girondisterne tillbakastötte den hand, som bjöds dem af Septemberdagarnas justitieminister.

Striden började, då Buzot med anledning af meddelanden från Roland om anarkiens sorgliga verkningar den 24 Sept. genomdref tillsättandet af ett utskott — han blef själf själen däri — hvilket skulle afgifva en rapport om republikens och Paris’ tillstånd och förbereda såväl en lag mot uppmaningar till mord som anskaffandet af en säkerhetsvakt åt konventet, bildad af nationalgardister från hela landet. På den sistnämda åtgärden lade girondisterne synnerlig vigt och detta med rätta, ty om också den reaktion, som oviljan öfver Septembermorden åstadkommit äfven i Paris, för tillfället beredde konventet en viss trygghet, så egde det dock ej till sitt skydd någon pålitlig truppstyrka. Nationalgardets kommendant var fortfarande Santerre; dess bästa krafter hade dragits till kriget; i följd af det hemmavarande egentliga borgerskapets tröghet utgjordes det aktiva gardet vanligen af jakobinsk pöbel, och

Källa: Project Runeberg ·