Sida 450
2. Skräckväldet
det afhuggna hufvudet, gaf han det en örfil, men denna råhet väckte en sådan ovilja, att själfva revolutionstribunalet fann sig föranlåtet att bestraffa den.
Till slutet behöll Charlotte Corday illusionen, att hennes dåd jämnat vägen för girondisterna och brutit pöbeldespotismens kraft, såsom ses af det bref hon från fängelset tillskref Barbaroux. I själfva verket hade hon i stället därigenom skadat de förre och ökat den senare. Girondisterna stämplades nämligen såsom hennes medbrottslingar; de jakobinska ledarne fingo en förevändning att skärpa skräckväldet, och den jakobinska pöpelns fanatism och vildhet stegrades till det yttersta genom Marats död. Hvilket djupt intryck denne gjort på nämda klass visade ärebetygelserna åt hans minne. Ej nog med att hans byster uppsattes på offentliga platser; han blef föremål för en kult, hvari på ett groteskt sätt blandades reminiscenser från katolicismen. Till ett altare, som åt honom invigts i kyrkan vid hans begrafningsplats, företogos vallfärder; böner uppstämdes, som började med orden: »O Jesu heliga hjärta, O Marats heliga hjärta! Ni hafven samma rätt till vår hyllning», och hans frilla, Simonne Evrard, jämfördes med jungfru Maria, emedan hon dolt honom för Herodes—Lafayette. Cordeliererne gjorde sig till målsmän för denna kult och förvarade hans hjärta i sin lokal, men då jakobinerna äfven ville egna sig däråt, afkyldes de af Robespierre, som harmades öfver en dyrkan egnad åt en annan än Robespierre.
Å andra sidan uppväckte Charlotte Corday i vida kretsar en beundran, som ej litet besvärade jakobinerna. André Chénier egnade åt hennes minne en högstämd dikt, och Adam Lux, en ung tysk, som i sin förtjusning öfver revolutionen låtit sig sändas till Paris för att begära sin fädernestad Mainz’ införlifvande med Frankrike, utgaf 2 dagar efter hennes död en skrift, hvari han yrkade, att hennes byst med inskrift: »större än Brutus», skulle resas, samt uppmanade männen från
Källa: Project Runeberg ·