Sida 496
2. Skräckväldet
någon af dem. Det vigtigaste i politiskt hänseende var emellertid, att förslaget ej längre gjorde konventets bifall till vilkor för konventsledamöters anklagande inför domstolen. Härigenom skulle äfven dessa blifva prisgifna åt Robespierres godtycke, men denna utsigt framkallade i konventet en sådan förskräckelse, att det för första gången på länge visade ett tecken till själfständighet. Mot vanan begärdes ajournering. Robespierre genomdref dock, att förslaget genast blef lag, men den följande dagen upplågade motståndet å nyo, och konventet förbehöll sig genom ett tillägg sin gamla rätt att ensamt få besluta om sina ledamöters anklagande. Detta tecken till motstånd både oroade och retade Robespierre, och dagen därpå sökte han lugna farhågorna genom förklaringen, att det aldrig varit meningen att antasta denna rätt, men på samma gång tog han ett par af oppositionsmännen — Bourdon de l’Oise och Tallien — i en så fruktansvärd upptuktelse, att de bäfvande föllo till föga, och konventet nödgades återtaga tillägget.
Redan förut hade Dantons och Héberts vänner anat Robespierres onda afsigter; nu öfvergingo deras misstankar, trots hans ofvan nämda försäkran, till visshet, och för att rädda sig beslöto de att söka störta tyrannen.
Den mest bullersamma inom förbundet var den excentriske klädeshandlaren Lecointre, men dess egentlige talare och chef: Tallien; han hade ej blott att söka rädda sig själf utan äfven fru de Fontenay, som Robespierre den 30 Maj låtit fängsla. Förbundets diplomat var Lyons bödel, Fouché, Robespierres like i falskhet, men saknande alla grundsatser, en mästare i intriger och nu outtröttlig i att söka vinna anhängare åt konspirationen. Dess militäriska förmåga var Barras, f. d. adlig officer, därefter skräckman af egoism, utsväfvande, men energisk och modig. Äfven Fréron, Barras’ medbrottsling från Toulon, bör räknas till ledarne. De män,
Källa: Project Runeberg ·