Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

tvangs genom hotelse med bombardering att utlemna sina vapen och ej vidare beskydda Tinel, som därpå afrättades. Detta var det anarkiska Paris sista stora försök att återtaga sitt välde. Dess kraft blef nu fullständigt bruten genom en mängd anordningar, såsom att den lösa befolkningen uteslöts ur nationalgardet och att konventets läktare endast fingo besökas af personer, som erhållit biljetter, samt alldeles stängdes för kvinnor. Öfver de medlemmar af bergpartiet, som komprometterat sig i upproret eller blott ansågos sympatisera därmed, utgick en fruktansvärd förföljelse. Deportationsbeslutet från den 12 Germinal återtogs, och de 4 »stora brottslingarnas» sak hänvisades till laga dom. Elfva konventsledamöter stäldes inför krigsrätt. Den mest bekante bland dem, Prieur de la Marne, lyckades dock fly, men 7 afrättades eller dödade sig själfva. En mängd andra, såsom Robert Lindet, Jean Bon St. André, Prieur de la Côte d’Or, Sergent och Panis häktades, och själfva Carnot var nära att få dela deras öde.

Detta anarkiens afgörande nederlag i Paris återverkade äfven på landsbygden. Redan förut hade reaktionen mot skräckväldet här antagit en våldsam karaktär, särskildt i den passionerade södern, och där utkräfdes nu under ledning af de s. k. Jesus- och Solföreningarna en blodig hämd på en mängd af skräckväldets handtlangare, och konventets egna kommissarier, såsom Isnard, medverkade härtill. Gillas kunna dessa dåd lika litet som jakobinernas, men båda lemna en tänkvärdig lärdom om följderna af att upphöja våldet till högsta samhällsprincip, och då det var jakobinerne, som först proklamerat en dylik statskonst, egde åtminstone de ingen rätt att beklaga sig öfver, att den nu vändes mot dem själfva.

I Paris gick det ej till dylika excesser, men rojalismen började där vinna alt mer insteg bland de moderata. Ehuru dessa af ovilja mot anarkien understödt konventet, föraktade de detta för dess feghet under skräcktiden, och alt mer gjorde