Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

själf genom författningen erkänt. Själfva den handling, hvarigenom den skulle gifva författningen verkställighet, blef ett statsstreck, som våldförde den allmänna meningens rätt. Föga benägen att afstå från sin makt och fruktande, att valen skulle utfalla i monarkisk riktning, lät den nämligen författningen åtföljas af ett tillägg, som påbjöd, att folkrepresentanterne vid det första valet skulle till 2/3 tagas bland konventets medlemmar, och genom allehanda konster vid beräkningen af folkomröstningen, blef man i stånd att förklara äfven detta stadgande godkändt af primärförsamlingarna. Ett dylikt ingrepp i valens frihet uppväckte den häftigaste förbittring hos det moderata parisiska borgerskapet, och äfven hos det voro revolutionens traditioner alt för starka, för att det skulle kunnat förmå sig att vänta de två år, som behöfdes för att orättvisan på laglig väg skulle botats. Nationalgardet, särskildt »ungdomen», reste sig mot konventet, men detta hade inkallat en betydlig truppstyrka till Paris och drog ej ens i betänkande att söka stöd hos den revolutionära pöbeln. Till högsta befälhafvare utsåg det Barras, men den egentliga ledningen tillhörde dennes närmaste man Napoleon Bonaparte, och den 5 Oktober (13 Vendémiaire) sprängde denne genom en mördande kartescheld det mot konventet anryckande parisiska nationalgardet. Härmed var »den parisiska ungdomens» politiska roll utspelt, men härmed förkväfdes äfven till stor del den politiska lifaktighet, som efter den 9 Thermidor börjat åter visa sig inom den parisiska bourgeoisien. Hos det segrande partiets ledare, en Barras, Tallien m. fl., uppstod tanken att begagna tillfället för att suspendera äfven den nya författningen och förlänga konventets diktatur, men detta oförsynta tilltag omintetgjordes af den moderate Thibaudeau, som den 23 Okt. demaskerade det och genom sitt kraftiga uppträdande ryckte med sig majoriteten.

Tre dagar därefter (d. 26 Okt.) åtskildes omsider konventet. En af dess sista handlingar var utfärdandet af en allmän amnesti för brott mot revolutionen (lagen af den 4 Brumaire), men det parti, som segrat den 13 Vendémiaire, förstod dock att hindra, att en verklig fred härigenom bereddes åt det sönderslitna landet. Från amnestien undantogos