Sida 540
3. Den fria författningens undergång (Konventets afslutning och Direktoriet)
En följd af Napoleons försonliga politik var ock, att lugnet omsider fullständigt återstäldes i Vendée. Under direktoriet hade visserligen Hoche genom en på en gång kraftig och mänsklig krigföring brutit upprorets kraft, men ännu stod en del af befolkningen under vapen. Genom den utsigt till benådning, som öppnades för de verldsliga cheferna och hoppet om fri religionsöfning förmåddes emellertid nu de sista insurgentbanden att sträcka vapen. Slutligen får man ihågkomma, att Napoleon, om han undertryckte friheten, upprätthöll de stora grundsatser af borgerlig jämlikhet, som revolutionen infört i samhällslifvet, och han hade ingalunda orätt, när han yttrade, att fransmännen aktade friheten mindre än jämlikheten. Sammanlägger man det ena med det andra, så kan man visserligen ej förundra sig öfver, att nationen, genom frihetens missbruk vorden misstrogen mot friheten själf, gladde sig öfver, att — såsom Napoleon lät förkunna — på detta sätt »revolutionen kommit till sin afslutning». Sådant var i själfva verket också förhållandet, för så vidt man afser Frankrikes dåvarande inre angelägenheter, men i stället vidtog nu den revolution, genom hvilken hela det europeiska statssystemet omstörtades och hvarigenom revolutionens idéer först blefvo rätt i stånd att på den bildade verlden i allmänhet utöfva sin pånyttfödande inverkan; och huru mycket denna omstörtning än må hafva gagnat mänsklighetens utveckling, sedd i stort, så fingo visserligen fransmännen därunder rikt tillfälle att ångra, att de så illa tagit vara på sin frihet, att de hemföllo under en maktlysten egoist, som hänsynslöst offrade dem för en ny kosmopolitisk chimär: det napoleonska verldsväldets.
Källa: Project Runeberg ·