Sida 33
serligen hade de under sin långvariga samvaro med den gamle djurdödaren mycket ofta dragit fördel af hans ovanligt skarpa spårförmåga, men så, som i dag, hade dock aldrig hans skarpsinne framstått för dem.
Ullstrumpa hade under sista delen af sitt tal med vidgade ögon betraktat en kullfallen trädstam, som väckt hans uppmärksamhet genom något, som liknade en rörelse. Utan att för sina vänner förråda sina misstaankar gick han med spänd mörsare framåt tills han hunnit midt för den misstänkta trädkubben. Då varseblef han att det var en comancheindian, som smetat öfver sig med mossa och mangrovelöf. Med stor sinnesnärvaro låtsade Ullstrumpa som om han icke märkt krigslisten, men plötsligt satte han sig som en åska med all sin tyngd på den förklädde indianen. Man hörde ett doft knastrande ljud — Ullstrumpa hade med sin kroppstyngd knäckt alla refbenen i det olyckliga rödskinnet, som nu vred sig i dödsryckningarne, gutturalt rosslande orden: wigwam— squaw — tomahawk — Manitouskalp — sälla jagtmarker — eldvatten I
Den unge Carl Muller och irländaren trodde först att den reslige hästdödaren hade fallit omkull, men då de varseblefvo hvad som tilldrog sig under Ullstrumpas kropp, intogos de af djup häpnad. Ullstrumpa reste sig igen när Comanchen var riktigt död, och sade allvarligt: på detta sätt har jag aldrig dödat någon indian förr. Låtom oss skärskåda honom!
De vände den döde rätt och sågo på honom — Det var Den qväkande ålen !!!
Hvarför svor han denna ed?
Kap. 41.
I markis Peyrvans rococosalong slog pendylen, tio. De stora silfverkandelahrarne kastade ett dystert skimmer öfver baronessan Eleonoras ädla drag inom dess ram af horpsvarta lockar.
