Sida 27
Nyttiga romaner.
De tre marodörerna.
Kap. 1.
Giftblandaren.
År 1621 den 7 maj klockan 11,90 f. m. såg man på vägen som leder från Poitou till Paris åtta ensamma ryttare i ett godt och lifligt handgemäng.
Sex af de ensamme ryttarne tycktes höra tillsammans, ty de voro synnerligen trasigt klädda, medan de två återståendes kläder glänste af guld och silfver i det klara skenet från morgonsolen, som dolde sig bak täta moln.
Länge kunde dock de två sistnämda icke stå emot den förenade och fruktansvärda tapperhet de sex utvecklade. Snart såg man äfven de tvänne praktfullt klädde ryttarne vackla ned från hästryggarne för att gå och uppsöka det enkla land, der de icke längre hade behof af vare sig guld eller silfver.
Så fort de sex andre märkte detta, upphörde de aktningsfullt med sitt anfall för att i stället egna dem den sista vården, hvilken vid detta tillfälle bestod i att sorgfälligt vända ut och in på de fallnes fickor samt derpå afkläda dem deras fåfängliga skrudar.
— Ventre-saint-gris! ropade en gulsigtig herre, som tycktes vara de sex’ anförare, i det han käckt vred upp sina mustascher. — Detta var ett styft arbete!
— Det må du väl säga, Pathos! inföll en man med isterhaka, men så sannt jag heter Oporto vill jag aldrig hädanefter vara med om att öfverfalla en så stor styrka. Eller hvad säger du, Paradis?
Den tillfrågade, en flintskallig man med ett finnigt och besväradt utseende, svarade med en blyg röst: palsambleu! téte-de-dieu! sacré-nom d’un petit cochon!
— Slå dina presterliga griller ur hufvudet! mumlade Pathos, som fann dessa kötteder alltför lidelsefria.
— Nå välan, kamrater! vände han sig till de tre
