Sida 28
De tre marodörerna
männen af lägre rang, som iakttagit tystnad under hela detta uppträde. — Huru passar er yrket? Viljen I taga värfning vid Konungens Eget Marodörregemente ? Hvasa ?
— Morbleui svarade alla som med en mun.
— Nåväl! Blifven då våra betjenter.
— Parbleu! svarade de tre trashankarne.
— I lön fån I så mycket I själfva kunnen skaffa er.
— Sapristi! svarade de tilltalade, på hvilkas an-sigten en liflig fröjd af speglade sig vid detta frikostiga förslag.
— Och nu, slynglar, marsch ut till närmaste värdshus. Vi skola komma senare.
Så fort de tre betjenterna försvunnit ur sikte, vände sig Pathos med allvarlig stämma till sina två vänner.
— Oporto! Paradis! Kamrater! Kungliga marodörer ! Hören mig.
— Vi höra! svarade Oporto, som tankfullt strök sin isterhaka.
— Upp ! Till Verket!
— Till verket! svarade Paradis’ milda stämma.
Och vändande sina hästar mot norr, redo de tysta
tolf timmar *) i sporrsträck. — -— —
— Halt kommenderade Pathos, som var ännu gulare än eljest.
De befunno sig på en ödslig, dyster ö, utanför ett litet fallfärdigt hus med tillslutna fönsterluckor. Månen sken klart på naturen och tycktes vara blek af fasa.
Pathos steg af hästen, gick bort till en af fönsterluckorna och lade med en oefterhärmlig åtbörd, som förrådde mångårig vana, sitt öra till en springa, medan Oporto försökte se in genom en annan springa och Paradis lagade i ordning en knippa dyrkar.
Hvad Pathos och Oporto hörde och sågo kom deras blod att stelna.
Midt inne i den klent upplysta kojan låg en ung skön kvinna bunden på golfvet, medan en gammal alke-
*) Härmed förstås franska timmar, hvaraf en hel del går på en svensk timma.
Källa: Project Runeberg ·