Sida 29
De tre marodörerna
mist med ett vidrigt utseende tillagade ett djäfvulskt gift i en retort af bolmörtsved.
— Framåt, kamrater! hviskade Pathos med dånande stämma.
Och de tre ädelsinnade marodörerna bände upp dörren med en kraftig stöt.
— Ha! röt den gamle alkemisten, då han såg sig störd i sitt förehafvande. Ha! Jag är upptäckt.
Medan Paradis höll gubbens båda darrande händer, egnade Oporto sin undersökning åt en butelj denaturerad sprit, som stod i ett hörn,
Pathos säg på kvinnan. En gulhet, som rent af upplyste hela rummet, spred sig öfver hans ädla drag. Med ett rytande drog han en tälgknif och störtade sig öfver alkemisten.
— Nåd! vrålade denne.
— Tig, man ! Du skall få lefva, men på ett vilkor. Du tillagade ett gift, afsedt för denna kvinna, då vi af-bröto dig?
— Ja, stränge herre.
— Nåväl! Gör detta gift dubbelt starkare.
— Huru — skal kvinnan — — —
— Ja! sade Pathos, dystrare och gulare än någonsin.
— Hvarför? utbrusto Paradis och Oporto på en gång.
— Denna kvinna är —• — —
— Hvem är hon? frågade Oporto och Paradis, flämtande af nyfikenhet.
— Mylady ! snyftade Pathos med bortvändt ansikte.
Utan ett ord till invändning drogo Oporto och Paradis sig tillbaka, lämnande Pathos åt sin förtviflan, alkemisten åt sin giftblandning och den fjettrade skönheten åt sitt öde.
Då hördes tre raska slag på dörren.
— Hvem är det ? frågade Oporto med af sprit kväfd stämma.
— Polis! ljöd det brutala svaret.
De tre marodörerna utbytte en vältalig blick med hvarandra.
Derpå hoppade de i en blink ut genom fönstret och begåfvo sig utan fjäsk och med hastiga steg derifrån.
Källa: Project Runeberg ·