Sida 43
III.
Två mina djur.
Åt husdjursafveln på Glädjefrid har jag egnat en pinsam uppmärksamhet, som endast öfverträffas af deras tillgifvenhet för mig. Min blodmops Buff är också ett af de vackraste djur någon skådat. Jag vill nu icke tala om hans ögon, ty de trotsa all beskrifning. Jag vill i stället tala om hans tänder.
Hans tänder äro 48 till antalet, ty han har, genom omsorgsfull vård, erhållit en tredje tandgård; hvilken fördel detta är för honom då han anfaller mina fiender, kunna dessa intyga, om de ännu hafva någon sanningskärlek qvar i det, som qvarstår af deras kropp.
Då han viftar med sin svans, uppstår ett så starkt luftdrag att jag har svårt hålla balansen. För att kunna bibehålla densamma har jag alltid då jag är ute och går med honom en balancerstång i handen. Deråt skratta folk, men de pläga inte göra det mera än en gång, ty på en vink af mig slår Buff kull dem — hvarpå jag af-lägsnar mig för att slippa åhöra jemmerskrina. Allt sådant stör nämligen min matsmältning.
Om något nutidsdjur genom några egenskaper skulle öfverträffa denne blodmops, vore det väl endast mitt hornsto.
Genom en mångårig korsning emellan en från Bosnien inköpt oxe (Bos bovis L.) och min brokota märr, lyckades det mig nämligen till slut att framställa ett mycket egendomligt, fullkomligt lefvande väsen, hvars utseende var detta:
Hufvud: märrens, men med horn.
Kropp: oxens.
Ben: märrens smäckra d:o, så när som ett bakben, hvilket genom en underbar ödets lek blifvit likt ett af mina *).
*) Adrians moders förklaring häraf: »Troligen har märren försett sig på Ni, då Ni någon gång tågade genom Nis ladugård».
