Sida 34
Hvarför svor han denna ed?
Hennes man baronen reste sig, medan ett djäfvulskt löje spelade kring de blåbleka, tunna läpparne.
— Läs, fru baronessa! sade han med ett vidrigt skratt. Läs!
Och han öfverlämnade till den olyckliga ett litet konvolut.
Eleonora kastade en ångestfull blick på den gamle markisen.
— Min far! bad hon.
— Läs, min dotter! sade den siste Peyrvan med en dyster åtbörd.
Darrande öppnade Eleonora det gulnade papperet. Redan vid genomögnandet af de första raderna betäckte en olycksbådande blekhet hennes fina anlete, liksom då naturen bleknar för vinterns bistra ilar:
Plötsligen föll papperet ur hennes hand. Med ett skärande skrik, som kunde hafva kommit det sista håret att resa sig på en flintskallig, segnade hon ned i en vänlig fåtölj.
Den gamle markisen vände sig om till den mot sin vilja skrämde baronen.
— Du ser nu, Gontran! sade han med dof stämma.
Och djupt gripen af en ohejdad, våldsam torrhosta
sträfvade den gamle ädlingen bort emot deuxbattanterna.
Vid detta ljud instörtade en kammarjungfru, men stannade förstenad vid åsynen af den af svimmade Eleonora.
Med en oefterhärmlig åtbörd, som i sig innefattade och på en gång uttryckte hat, hot, triumf och lycka, pekade baronen på sin maka.
— För fru baronessan till sina rum — sade han.
Och med en fin betoning tillade han:
— Hon befinner sig icke väl . . .
Hvad stod då i detta konvolut?
Det vet ingen. Och ingen har någonsin fått veta det.
Då Eleonora några timmar senare slog upp ögonen, utmattad af den förfärliga nervkris, som hennes späda lemmar hade måst utstå, kallade hon med matt stämma, på sin kammarsnärta.
Källa: Project Runeberg ·