Sida 2
Vår odlings framtid
2 VÅR ODLINGS. FRAMTID.
af fruktan och mörker, då dogmatikerns stämma mist sin styrka, men det iorflutnas fantomer ännu skymta här och der inför det långsamt klarnamie ögat, perioder, då hvarje landmärke förlorats ur sigte, hvarje stj.ei3ia är beslöjad, och själen synes kastad utan roder och utan hjélp i stormen. Det är under sådana perioder frestelsen att nedtysta sanningsbegärets, förnuftets röst får en fruktansvärd magt öfver sinnena. Det är kontrasten mellan auktoritetstrons orubbade, bedrägligt lockande lugn och den feberaktiga oro, som ofta åtföljer forskningens mödor — det är denna kontrast, som bestämmer så mången att omedvetet öfvergif va den smala stig, som leder till »sanningens himmelrike». Det är så mycket lättare att antaga än att bevisa^ så mycket fridfullare att tro än att tvifla; h vårföre då underkasta sig den skärande smärta, det känsliga hjertat måste erfara, när omhuldade drömmar skingras, länge fasthållna föreställningar vederläggas? Hvarföre då ej ännu en gång sjunka tillbaka på den behagliga hvilans bädd och tillsluta sitt öga, åtminstone till hälften, för det snarare plågsamma än välgörande ljuset? — Så hviska ifriga röster på många håll i vår tid, och det förledande talet har ej varit utan sin verkan.
I dem som så tänka och tala har, enligt vår åsigt, all harmonisk utveckling, all sann odling sina farligaste fiender. Med deras bekämpande måste således början göras; ur kärleken till det goda följer såsom en helig pligt hatet till det dåliga och förvända. Huru djupt vi älska sanning och rätt, märkes bäst på den kraft, hvarmed vi stöta ifrån oss deras motsatser: den vrånghet, som ingenting vill, den slapphet, som ingenting kan, det vankelmod, som är utblottadt på en öfvertygelse, den feghet, som skyggar tillbaka för öfvertygelsens uttalande. — Hvilka de magter äro, som synas oss mest af alla egnade den ena att befordra, den andra att motverka vår odlings sannskyldiga bästa, detta skola vi i det följande söka närmare utveckla^
Den tid, i hvilken vi lefva, betraktas allmänt och med rätta såsom en .af dessa inom den historiska utvecklingen regelbundet återkommande öfvergångsperioder, hvilkas mest framstående karaktersdrag är striden, den våldsamma brytningen mellan ett nytt, som kämpar för rättigheten att lefva, och ett gammalt, som söker undgå att dö. Svårigheten att till deras rätta betydelse uppskatta den egna samtidens företeelser ökas i samma mån, som allt i denna samtid synes vara inbegripet i ett rastlöst ombildningsarbete, hvars yttersta syften ännu ej röja sig tillräckligt klart, och hvars slutliga resultat man ej på förhand kan bestämma. För att se det som timar i dess rätta ljus, måste man betrakta det i sammanhang med dess verkningar; men
Källa: Internet Archive ·