Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VÅR ODLINGS FRAMTID. 9

för sin fortkomst och uppfostran. Sitt motstycke har denna tanke inom det tredje ståndet i de väldiga föreningar af kapitalen, genom hvilka dessa senare blifvit så mägtiga häfstänger för främjandet af all slags yttre samfärdsel mellan folken i handel, sjöfart, industri, o. s. v. — ytterst sålunda förberedande den kosmopolitiska sammanslutningen mellan skilda verldsdelar och nationer till ett humanismens alltomfattande rike. — Inom de andliga verksamhetsområdena framträder på ännu bestämdare sätt detta samma behof af gemenskap, af att arbetet må bhfva ett samfaldt. En oöfverskådlig mängd af offentliga och enskilda föreningar synas här hafva tagit om hand kanhända de väsentligaste bland nutidens kulturuppgifter, vare sig det gäller att utbreda upplysning, att afhjelpa sociala missförhållanden, att bispringa nödställda individer och samhällsklasser, att verka för politiska syftens genomdrifvande eller att bereda insteg åt vissa idéer inom det kyrkliga och rehgiösa området. Från föreningame för fattigskolor, för skeppsbrutnes räddande, for »barmhertigheten på slagfältet», ända upp till de öppna eller hemliga politiska klubbame, missionsoch bibelsällskapen, de till antalet ständigt velande religiösa sekterna och frikyrkorna o. s. v. — öfverallt röjer sig inom nutiden en omisskännelig benägenhet att till ett samfund, till ett organiseradt helt forlägga civilisationsarbetets tyngdpunkt. Till den grad är detta associationssträfvande ett for vår tid egendomligt, att till och med de afgjordt negativa och samhällsupplösande riktningame betjena sig af detsamma ej mindre ifrigt än de positiva; vi erinra om t. ex. de »ateistiska» och socialistiska föreningame i England. I ondt som i godt synes den tanken vara inom alla områden den genomgående, att den enskilde säkrast förverkligar sina syften då, när han, lemnande sin isolerade ställning utan att derföre uppoffra sin sjelfständighet, ingår såsom medlem i ett större helt, med hvilket han finner sig hafva gemensamma intressen.

Förhåller det sig nu månne så, att äfven den här omtalade riktningen inom nutiden — den förenande eller organiserande — kan likaväl som den förut skildrade — den personen frigörande — anses vara en följd, en afspegling af den mer eller mindre klart fattade och rätt tillämpade kristna personlighetstanken? Att så verkligen är fallet, synes oss vara ådagalagt, såvida det kan visas, att äfven inom kristendomen regeln »en fÖr alla och. alla för en» är den undantagslöst gällande. Uppfattar kristendomen menskligheten såsom ett organiskt helt, der intet särskildt organ kan fylla sin bestämmelse på annat sätt än genom samverkan med de öfrige, lika litet som organismen i dess helhet skulle kunna ega bestånd, om något dess organ lössletes från det hela — då torde man vara berättigad att antaga tillvaron af ett sammanhang mellan denna kristna verldsbetraktelse och de idéer om