Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

180 V^a ODLINGS FRAMTID. ^

riktning inom religionen och kyrkan, som i medeltidens katolicism nådde sin teoretiska och praktiska höjdpunkt.

Grunddragen till katolicismens verldsåskådning återfinnas ännu i dag i den »rena lära», som omfattas af dem, hvilka, om än till namnet protestanter, dock med sina sympatier och sitt allmänna tänkesätt, qvarstå på medeltidskyrkans botten. Egentligen ett alster af den diktande fantasien, utmärker sig detta betraktelsesätt derigenom, att dess skaplynne är ett rent mytiskt. Såsom en myt eller fantasibild i stort foreter sig här hela den religiösa trosföreställningen. Den första menniskan, som framgått omedelbart ur Guds hand, har genom sin. olydnad bragt synd och fördömelse öf^er alla; den andra menniskan, som tillika är medlem i den gudomliga treenigheten, har genom sin lydnad för alla möjliggjort vinnandet af försoning och salighet. Genom en annans skuld blir menniskan straffbar; genom en annans förtjenst blir hon rättfärdiggjord. Slägtet, hemfallet åt förkasteisen alltifrån jden stund det första menniskoparet snärjdes i synden genom en diabolisk magt, kan räddas endast genom ett gudomligt frälsningsunder. Från himmelen, der han thronar med fadren och den helige ande, nedstiger Guds son till jorden for att, sjelf skuldlös, genom sin blodiga forsoningsdöd på korset blidka fadrens vrede och tillfyllestgöra hans rättfärdighets fordringar. Kring återlösningsverkets hehga historia, kring dess under och mysterier, dess Bethlehem och Golgatlia samlar sig det religiösa intresset såsom kring sin hjertpunkt. Minnet och längtan beherrska menniskomas hela stämningslif : minnet af den hehga forntid, då himmelen, vid gudamenniskans framträdande, nedsänkte sig till jorden, längtan efter den paradisiska herrlighet, som en gång skall blif^a de rättrogne bekännames belöning. Dessa båda vidt från hvarandra skilda punkter, det förflutna och det tillkommande, det jordiska Jerusalem och det himmelska, sammanbindas och förmedlas genom kyrkan, inom hvilken ännu dröjer qvar en återglans af det gudomligas uppenbarelse i menniskohistorien. Kyrkans ordning är en afbild af den himmelska hierarkien; hennes dekreter innehålla den högsta sanning; genom sina organer, sina biskopar och prester är hon Guds stäUföreträderska på jorden; hvad hon binder eller löser här i lifvet, det bindes eller löses i himmelen.

Mot denna den äldre och nyare »bekännelsetrohetens» uppfattning af lifvet och historien, hvars praktiskt förderfliga följder vi i det foregående hafva påpekat, ställer sig i våra dagar en annan: den sanna protestantismens. Det vore en ensidighet, att i protestantismen endast se en ny kyrklig konfession, som hafl till hufvudsyfte ombildningen af vissa dogmer. Redan före den lutherska reformationens tid hade den protestantiska riktningen varit rastlöst verksam i undergräfvandet af det föråldrade äfven pä helt andra områden än det kyrkliga. Upp-