Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

BJÖBN8TJEBNE BJÖRNSONS NYASTE ARBETE. 191

Bjömsljenie Björnsons nyaste arbete.

Fiskeijenten.

af Björnstjerne Björnson. Kjöbenhavn. Forlagt af den Gyldendalske Boghandel (F. Hegel) 1868.

Med »FisJierjenten» har den frejdade norske författaren radat ännu en perla till den kedja, som började med »Synnöve Soibnkken» fortsattes med »Arne» och »En §lad Gul» — en riktning, i hvilken en stor del af den läsande allmänheten ser Björnsons. djupaste, innerligaste skaldelif uppenbara sig lätt och naturligt, och derfore gerna anser s&som hans egentliga styrka.

Onekligen rör sig också skalden pä detta område med en säkerhet, som gör, att man med den största trygghet följer honom från situation till situation, viss på, att han alltid skall skänka njutning, aldrig forfela den verkan, han åsyftar. En djupt konstnärlig process döljer for vårt öga hela det tunga arbetets möda, hela maskineriets mekanism, och vi se endast det glada, fria resultatet, likt en evigt vexlande lek flyga förbi vårt öga.

Först vid slutet få vi tid att tänka på det, som hos andra skalder så ofta fängslar vår uppmärksamhet under sjelfra läsningen: de öfvervunna svårigheterna, styrkan i dessa psykologiska teckningar, renheten och lifvet i dessa karaktersskildringar: vi komma först nu ihåg, att det ej är naturen sjelf, utan dess konstnärligt formade bild, som skridit förbi vårt öga — och just i denna ^ömska ligger det största erkännandet af skaldens verk såsom en konstens äkta skapelse.

Men vår nästa skyldighet är att söka visa, hvarfore detta »lilla arbete» egentligen är att anse såsom ett ttort skaldeverk. Vi vända oss då till den konstnärliga byggiJaden af dikten och försöka glömma, att det ej är verkligheten vi haf^a att göra med.

Hjeltinnan »Fiskerjenteu» är en flicka, som af naturen är bestämd till skådespelerska» och som nödvändigt måste föras till den punkt af lifvet, hvilken tyckes mest aflägsen från den, der hon till en början befinner sig: det vilda, ystra naturbarnet skall genom oblida öden, genom hårda frestelser och många fall foras genom sin i själens djup bevarade renhet och genom sina outrotliga anlag, till att blifva en konstens vigda dotter, en, som vördar konstens lag, men »försmår dess tvång». En lång väg — och dock den kortaste af alla, såtillvida, som ensamt naturens friska barn eger målet inom sig sjelf och förmår nå det. Men lika naturlig som vägen är, lika svår är skildringen af dessa oändligt fina öfvergångar och skiftningar, af dessa hårda och obarmhertiga slag, som erfordras, för att den utkorade må blifva förd till målet. Här är det som endast en skald med Björnsons djupa och klara menniskokännedom kan gå säkert fram mellan de tusen irrvägar, på hvilka en mindre klarseende antingen på den ena eller den andra punkten skulle gått vilse^ så att han slutligen endast genom ett spräng hade nått målet. Vi känna i denna utveckling, att hvarje steg måste ledas så, som det ledes — och det skulle onekligen vara en värdig uppgift att led för led fÖlja denna psykologiska framställning och se dess inre betydelse — en uppgift, som dock utrymmet förbjuder oss att här fullfölja: vi kuima nu endast påpeka de starkast framträdande momenterna.

Fiskerjentens mor, en dugtig, frisk sjöjungfru — fiskförsäljerskan Gunlaug — har älskat en svag, af småstadslifvet intorkad, men i sitt innersta melodisk och vek själ, som ej vågar gifta sig med henne derför att »Hvad vilde Folk sige til det!» Hon lemnar honom då med harm och sårad i sitt inre, men som ett minne af den korta drömmen födes henne »Fiskerjenteu». — Af dessa elementer, af naturkraften i dess styrka och mjukhet, och af den af kulturen missbildade, men i botten rena och poetiska svagheten är Petra bildad. Så växer hon upp i en af dessa små norska hamnar, hvilka, likt knllslagna vrak, kastats upp på landets vestra kust, endast i beröring med matroser, gatpojkar och med sin moder; snart är hon gatpojkames anförare vid alla deras vikingatåg. Hvilken skola för en skådespelerska! Alldeles densamma, som den, i hvilken så mången af konstens krönta döttrar irrat fram till det aflägsna mål, som de buro inom sig; — om ej i 4enna form, så i andra, hafva visserligen både Jenny Lind och Christina NUsson haft sina första »Lehrjahre» i förhållanden, lika långt aflägsnade frin den konstens helgedom, i hvilken de sedermera skulle tjena; hufvudsaken är, att det sceniska snillet, liksom alla snillen, för att utvecklas måste omildt kastas ut i och genomgå lifvets stora skola från barndomen, för att en ^ång kunna förklara lifvet på »de bräder, hvilka betyda verlden».

Slutligen finner» hon en välgörare, som ger henne en uppfostran »öfver hennes stånd» samt väcker en oändlighet af främmande föreställningar i denna halfvilda själ. När hon slutligen