Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

192 BJÖENSTJEENE BJÖENSONS NYASTE AltBETE.

vill försöka att realisera dem, att sticka foten utom det alldagligas krets genom att uppsöka ett äfventyr hvilket genom en mästerlig ironi just sker derigenom, , att hon forsöker kasta sig in i det mest alldagliga af allt, nämligen att, likasom de andra nykomfirmerade filekorna, skaffa sig en »kjsereste» — då störtar »äfventyret» sig in p& henne med hela oemotståndligheten af hennes vaknande skönhetsåtrå och hon finner for sin fot — tre i stallet for en. Hon förvirras, och innan hon ser sig for, har hon hedraglt dem alla tre, för att finna sanningen — i äfventyret. Den lilla staden kommer i uppror, ty två af dessa hedragne äro »bättre folk» och hon måste lemna staden med ett bittert minne, ett djupt sår, som tycks aldrig kunna läkas — det är lifvet, som invigt henne i sin smärta, på det att hon genom att lida i lifvet må blifva i stånd att förklara lidandet i konsten.

Hon skickas i landsflykt till Bergen, och der mottager hon af sitt lifs och konstens genius det första budet: hon kommer på teatern och får se »Axel och Valborg». Denna scen på teatern, der naturbarnets förtjusning ger sig luft och åstadkommer »skandal», är jemte den nästföljande, der hon tror, att hon kan gå rakt upp på scenen, om hvilken hon ännu ej har något begrepp, och derföre vänder si^ till teaterdirektören för att få anställning att räkna till bokens förträffligaste skildringar. Här har Björnsons personliga erfarenhet såsom teaterdirektör säkert styrt hans penna; der hvilar öfver denna scen hos direktören ett humoristiskt lif och en godmodig satir, som för blicken öppnar oändliga perspektiver in i den börjande konstnärens första, famlande missförstånd géntimot det aningsfullt eftersträfvade idealet.

Hon ^ager efter sin motgång åter flykten och hamnar i en stilla prestfamilj i Bergens stift, som vänligt öppnar sin famn för henne. Här upplåtes efterhand hennes syn under en omsorgsfall ledning för skönhetens verld, men då det visar sig, att hon vill blifva skådespelerska, öppnar sig ett nytt svalg för hennes fot: presten, hennes välgörare, har en lätt anstrykning af pietism; han älskar visserligen både skönhet och konst, men skådespelarens yrke är honom en fasa. Då inträder en scen, som väl är arbetets höjdpunkt i fråga om anläggningens djup och den säkerhet, hvarmed handlingen föres fram mot målet: en skara mörka »läsare» uppsöka presten för att förmå honom att bortskicka sitt pianoforte, emedan allt »spel» är »satans verk»: denna skara af dystra gestalter är tecknad med eu' l^raft och en färgrikedom, som söker sin like. Presten och hans omgifning bevisar dem att de misstaga sig, men presten bevisar också mera än han åsyftat: han bevisar så, att inkonseqvensen af hans misstänksamhet mot skådespelarens konst blir tydlig för honom sjelf, och under det att Petra ser sin första och enda älskade, sin barndoms valgörare och lärare söka tröst hos en qvinna, som älskar honom, viger hon' sig till en annan brudgum: till skådespelarens konst, och vi lemna henne i det ögonblick ridåen går upp för »Axel och Valborg», deri hon debuterar.

Vi kunna ej, så som vi önskade, utveckla i detalj de rika skönheter, som här öppna sig för vår blick, vi kunna endast på det' varmaste uppmana våra läsare, att sjelfVe taga kännedom om ett skaldverk, hvars största I^eröm det måste vara, att det värdigt ansluter sig till sina äldre syskon, och i stilens renhet i kompositionens åskådlighet och karaktersskildringens klarhet i viss mån öfverträffar dem alla. En egenskap är det derimot, deri i alla fall »Synnöve» står öfver »Fiskerjenten», det är i naturstämningens outsägliga innerlighet, i detta märkvärdiga romantiska ljus, som uppenbarar för oss ett rikt samlif mellan naturen och menniskolifvet, i hvars skildrande skalden väl en obh annan gång till och med förlorar sig. Att denna ej i så hög grad kan framträda i »Fiskerjenten» ligger väl dels i ämnets egen natur, men dels torde det väl också bero på, att skalden inträdt i ett nytt skede af sin utveékling, der den klara objektiviteten verkar endast med egna medel och skapar ett konstverk af rent harmonisk halt, der alla delar sammanverka till en full organisk enhet.

L. D.

Bättelser ooh Tillägg.

sid. 6 rad. 19 nedifr. står: Kirkcudbrieht, läs: Kirkcudbright. ^

» 7 i l:sta noten, samt sid 13 rad. 11 nedi&. står: the Begistror, läs: the Registrar. » 16 i Irsta noten står: i Paris TAssociation i Frankfurr: Der Arbeitsgeber

och la Cooperation, läs: i Paris: TAssociation och la Cooperation — — —

i Frankfurt: Der Arbeitsgeber.