Sida 226
Fysiologien i vår tid
226 FYSrOLOGIEN I VÅE TID.
stor, kan endast en framtida forskning afgöra. Dessa grundämnen kunna imellertid icke förändras.- De kunna väl med hvarandra ingå otaliga föreningar, men deras qvaliteter äro dock oföränderliga, oförytterliga. Kortast och lättast kunna vi få denna sanning lefvande för oss genom följande bekanta uttryck: »jemmolekulen forblifver densamma vare sig att den i malmådern ligger gömd i jorden, i meteorstenen genomilar den ändlösa rymden, i lokomotivhjulet smattrar fram öfver skenorna eller i blodcellen kretsar genom skaldens hjerna.»
Annorlunda är förhållandet med krafterna, de må nu uppträda såsom rörelse i vanlig mekanisk mening, såsom värme, ljus, ljud, elektricitet, magnetism. Dessa öfvergå under sin verksamhet oupphörligen i hvarandra och kunna sålunda, om man så vill, betraktas såsom egentligen blott oUka former eller yttringar af en och samma grundkraft. Denna deras öfvergång i hvarandra — denna kraftemas ständiga kretsgång i naturen innehåller nyckeln till förklaringen af alla naturprocesser.
Det är från dessa med aforistisk korthet här antydda principer, som fysiologien måste utgå vid sitt försök att utforska den organiska naturen. Då nu ingen ny materie och inga nya krafter vidare kunna skapas af intet, så måste den organiska verlden för sina brokiga former och sitt rörliga Uf hemta materialet ur naturens allmänna förråder. Den nyare fysiologien har derför utgått från den formodan, att iuom de lefvande organismerna samma krafter måste verka och efter samma lagar som inom den oorganiska naturen. Den har sålunda ställt till sin uppgift att söka utforska och förklara hfsyttringame ur de allmänna naturlagame. Härmed var den väg funnen, påhvilken fysiologien gjort sina sista betydelsefulla framsteg.
Fysiologen måste, då han på detta sätt begynner sitt arbete, betrakta den lefvande organismen såsom ett kompliceradt konstverk, en maskin af helt egendomlig och okänd konstruktion.
En obildad, i mekaniken okunnig menniska, t. ex. ett naturbarn från söderhafsöame, som första gången ser ett lokomotiv ila fram utefter sin bana, skall i sanning ej förmå att gifva ens den aflägsnaste förklaring öfver detta underbara fenomen — ej fatta den mägtiga kraft, som drifver det långa och tunga tåget med vindens hastighet framåt. Han skall mumla något om onda eller goda andar, som drifva sitt spel; — men vill han verkligen på erfarenhetens säkra väg taga reda derpå, så måste han först se lokomotivet i hvila, taga sönder detsamma i dess enskilda delar och studera det i alla dess detaljer för att komma under fund med hvars och ens andel i det hela. Det fordras det oaktadt godt förstånd och ihärdigt arbete för att i grund fatta och förstå detta jemförelsevis enkla konstverk af mennniskohand.
Källa: Internet Archive ·