Sida 227
Fysiologien i vår tid
FYSIOLOGIEN I VÅR TID. 227
På samma sätt företer sig i början menniskoorganismen för for- , skarens ögon. Kännedomen om menniskokroppens konstruktion är i sanning icke medfödd, och ingen kan på förhand sluta sig till, huru det ser ut inuti hans egen kropp. Århundradens ihärdiga studier hafva behöfts för att samla den kunskap deroni, som vi nu ega, och ännu väntar mången anatomisk fråga på sin lösning. Dessa studier hafva, äfven de, någon gång måst i hemlighet bedrifvas, under nattens timmar, i undangömda kallarhvalf för att undgå den fanatiska intoleransens spejande öga. Det har funnits tider, då dissektioner af menniskolik varit förföljda med lika mycket nit, men med mycket större magt af den fanatiska obskurantismen, än i våra dagar fysiologemas vi^sektioner. Vi ega af E, Hamman en bild af anatomcQ Andreas Vesalius, som gifver en skön och lefvande erinran om denna tid. På Vesalii lugna panna läsa vi löftet om den seger öfver fördomen, som dock till sist är tillförsäkrad vetenskapens stilla arbete.
Fysiologien förutsätter anatomien såsom en nödvändig hjelpkälla. De enskilda organema måste särskildt och i sitt sammanhang noga studeras. Först sedan detta är gjordt är det möjligt att med framgång studera deras lifsyttringar.
För att sätta ett lokomotiv i rörelse, måste vi nödvändigt elda i dess ugn. Denna eldning är en kemisk process, som väsentligen består deruti, att den atmosferiska luftens syre förenar sig med det i ugnen inlagda kolet. När nu en syrepartikel vid lämplig temperatur träffar en kolpartikel, så förena de sig till följd af 'en mägtig attraktionskraft, eller som det på konstspråket kallas, kemisk frändskap, med hvarandra till den allmänt, bekanta gasformiga kropp, som vi kalla kolsyra — densamma som innehålles i skummet af öl eller porter, perloma i sodavatten eller champagne. Vid denna förening af syre och kol utvecklas värme, som i sin tur förvandlar vattnet i ångpannan till ånga, hvilken nu genom sin mägtiga expansionskraft sätter lokomotivets häfstänger och hjul i rörelse.
Här är det således i sista hand en kemisk process, som 'åstadkommer ett mekaniskt arbete. Kolet innehöll i sin kemiska frändskap till syret ett förråd af kraft, som genom förbränningen gjordes till godo och åstadkom en effekt, uträttade ett arbete, jemförligt med flera hästars än någonsin en konung spänt för sin vagn.
Men när kolet brunnit ut, stannar maskinens rörelse, liksom ett urverk stannar, när lodet gått ned. Ingen mekanism är i stånd att utveckla mer kraft, än som blifvit den från annat håll gifven i samma eller annan form. Den länge närda drömmen om ett »perpetuum mobile», på hvars förverkligande så mycken tid och så mycken snillekraft blifvit onyttigt förspillda, är en af den nyare mekaniken bevisad omöjlighet.
Källa: Internet Archive ·