Sida 228
Fysiologien i vår tid
228 FYSIOLOGIEN I VÅR TID.
Huru förhåller det sig nu med de lefvande organismerna? — med menniskokroppen? Är icke den ett sådant »perpetuum mobile,» eller behöfv^er äfven den beständigt förses med nytt förråd af kraft för utförandet af sina lifsfunktioner?
Om vi finna en menniskokropp liggande på marken, så kunna ti på något afstånd icke afgöra om den är lefvande eller död. Vi träda närmare och finna att han rörer sig: — då säga vi att han lefver. Rörelsen betraktas sålunda såsom ett tecken till lif. Men lokomotivet rörde sig ju äfven, och vi funno orsaken till denna rörelse i den kemiska förbränningen af kolet i ugnen. En kort betraktelse af rörelsen och dess verktyg hos de lefvande organismerna skall måhända aldra bäst lemna upplysning om det sökta förhållandet
Den ojemförligt vanligaste formen af rörelse inom den organiska naturen är muskelrörelsen. Hvarje menniska vet ju hvad hött äi', men de flesta tänka sig förmodligen köttets väsentligaste nytta bestå , deruti, att såsom en mer eller mindre smakUg anrättning ingå i vår dagUga föda och utgöra »piéce de resistance» på vårt bord. Häruti ligger visserligen ingenting orätt; men hur vigtig denna köttets role såsom födoämne onekligen än må vara, så har det dock i naturen en ännu vigtigare uppgift. Köttet är nämligen det rörelseverktyg, hvarmed djurverlden utför så många de underbaraste konststycken, ända från ^^n krälande maskens slingringar i sanden till örnens djerfva flygt — från barnets stapplande steg till lindansarens eller solodansösens konstproduktioner. Äfvenså rörelserna i smått inom vår egen kropp, såsom andetagens jemna gång och hjertats enformiga slag, anletsdragens vexlande spel och tungans snabba rörelser — allt detta är muskelrörelse, är köttets arbete.
Om vi närmare undersöka en bit kokt eller rått kött, så finna vi, att den låter sönderdela sig i en mängd fina trådar — och dessa i ännu finare. De finaste äro muskelns enklaste morfologiska elementer. Skärpa vi nu vårt öga med ett godt mikroskop och undersöka vi sålunda vidare med skicklighet, ihärdighet och någon lycka, så finna vi slutligen, att hvarje sådan tråd är i sitt lefvande tillstånd en sluten säck eller ett i båda ändar slutet rör, hvars yttervägg bildas af en tunn, elastisk hinna, och som är fylldt af ett flytande innehåll af ungefär samma konsistens som hvitan i ett hönsägg. Denna säck eller köttråd står vidare i förbindelse med en ännu finare nervtråd, som intränger genom den tunna hinnan och slutar innanför densamma i en egendomlig ändapparat, som först i sednaste tid blifvit närmare bekant och som mycket påminner om de elektriska fiskames egendomliga organer, med hvilka den väl också har en viss frändskap. A andra sidan löper den nämnda nervtråden, såsom man genom mödosamma "udersökningar funnit, utan afbrott ända till nervsystemets central-
Källa: Internet Archive ·