Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

ERNST DANIEL BJÖRCK. 267

förmåga att igenkänna sanningen i hennes många underliga, ofta barnsliga omklädnader; och härtill fordras i sin ordning en viss sympatetisk instinkt, medelst hvi&en man kan så att säga känna med den andres hjerta och se med hans ögon. Denna instinkt, denna moraliska och religiösa fantasi egde Ernst Björck i ovanlig grad. Det är också satt utom allt tvifvel, att han derigenom var särdeles lämpad just for själasörjarens kall; och det är ingen tillfällighet, att skalden blef prest. Fantasien egde för honom icke blott den betydelsen att skapa för det skönas skull: hon skulle äfven bilda underlag för sanning, dygd och reUgiositet.

Ernst Björck egde en annan gåfva, hvars förening meddenmägtiga fantasien åtminstone icke är en alldaglighet: han egde ett utmärkt förstånd. Han genomskådad^ med utomordentHg lätthet gifna förhållanden och visste genast, hvilken behållning för tanken, som kunde hemtas af hvarje sak. Förståndet är en fantasien tuktande magt, och Ernst Björck försummade icke att hos sig sjelf låta denna tuktan få göra sig gällande. Hände sådant någon gång, så var det då, när fantasien sysselsatte sig med det menskliga dådet att måla det hos andra mörka i alltför ljusa färger. Då kunde det hända, att förståndet för några. ögonbUck fällde sitt tuktande gissel, och att fantasien onäpst slösade med sina dagrar. Var det inom kamratkretsen fråga om att fälla domen öfver en felande broder eller blott att stadga straff för möjliga förseelser, då kunde man vara säker, att Ernst Björck skulle begära ordet till den felandes försvar. Och då kunde det någon gång hända, att försvaret gick något längre, än de af förståndet erbjudna skälen räckte till. Det var en liten kompassens missvisning, en af det varma hjertat förorsakad missvisning, när tankarhes ström ville föra den , ödesdigra nålen mot ett alltför kyUgt vädersträck. Men denna missvisning gjorde lika liten skada som den vanhga kompassens: man kunde beräkna den förut, och man kunde afräkna den efteråt. I de flesta andra fall visade hans förstånd alldeles rätt. Minnestecknaren, kanske icke alltid fri från den föreställningen, att man städse måste afgöra djupgående spörsmål genom djupt anlagda och dialektiskt utförda undersökningar, föll ofta i häpnad öfver de gina stigar, på hvilka Ernst Björcks förstånd ledde sig till de djupsinniga problemens lösning. Det var icke ett rent filosofiskt sätt att gå till väga; men ingen kunde neka, att det var ett förståndigt sätt, och att resultatet var riktigt. Författaren har icke alltid funnit sig befogad att gifva sin oinskränkta aktning åt det s. k. sunda förståndet, just emedan dess påstådda helsa i många fall visat sig vara ganska undergräfd; men hos Ernst Björck fann han aldrig skäl att tvifla på det sunda förståndet, ty hos honom var allt helsa.