Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

266 MINNESTJSCKNINGAR.

deröfver och aktar sig, när hon ilar öfver den bryggan, att se ned i djupet, der ingenting finns. Det förefaller mig, som om det låge ett dylikt tomrum mellan menniskomas själar. Jag ville säga: det finns der åtminstone såsom någonting att öfvervinna, om det också icke finns der såsom en evig anordning. Hvem kan, när han af vänskapens eller kärlekens eller forskningsbegärets magt drifven, vågat sig ända fram till den gräns, der han nyss tyckte, att den andres egentliga Jag skulle begynna — hvem kan då säga annat än detta: det ligger ännu ett tomrum mellan mig och dig? Och icke nog med detta: det är i sådana stunder som om en kall dimiha uppstege ur det der tomma djupet, hvilken kyler hjertat och skymmer blicken. Då kommer fantasien med sin »horror vacui» och slår en brygga öfver det tomma mellanrummet. Och på den bryggan sväfvar sedan själ till själ. Ernst Björcks fantasi var en mästarinna i konsten att slå dylika bryggor. Derföre blef det honom så oändUgen lätt att blifva bekant med aUa menniskor, att älska alla menniskor, att älskas af alla tillbaka. Ty han icke aUenast sjeK slog dylika fantasiens hvalf öfver själslifvets tomrum, utan han lockade äfven andras fantasi att i samma afsigt komma sig till mötes. De enda menniskor i verlden, som han icke kunde med, voro sådana, som dervid envist nekade sitt biträde; och emedan dessa lyckligtvis voro mycket få, så var det få, som han icke kunde med. Den enda fattigdom, som han föraktade, var den, som bestod i total brist på material till ett dylikt själens byggnadsarbete; och emedan en sådan total brist sällan upptäcktes, så tyckte han, att verlden var mycket rik. Det fanns ingen sfer, der han icke kände sig hemmastadd, förutsatt att det rent menskUga der icke fijrtrampades. Det fanns ingen så hög och ingen så låg,, att han icke kände sig på allvar med honom befryndad; och han brukade sjelf säga, att han aldrig varit tillsammans med en menniska under loppet af några dagar utan att skiljas från honom med saknad. Till och med i en sådan själ, hos hvilken det goda låg temUgen undangömdt, visste han, ledd af säker instinkt, att finna detsamma, der det var. Det är en gifven sak, att denna sköna gåfva skulle komma honom till godo äfven såsom predikant och själasörjare. Det är sannt, att i denna gåfva, såsom i så många andra, ligger en fara, faran att icke se det onda för det godas skull; men der ligger onekligen också en rik hjelp för den, hvilkens uppgift det är ätt såsom en herde i församlingen komma menniskoma till mötes, ställa sig på deras ståndpunkt och så anknyta sitt uppfostringsarbete till det, som hos dem verkligen finnes rätt och giltigt. Det torde nämligen vara tydligt nog, att den, som vill vinna en menniska för sanningen, icke gema kan börja med att hos honom smäda den sanning, som redan finnes, äfven om denna sanning skulle vara bristfälligt formad. För att undgå denna fara fordras en stor