Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

ERNST DANIEL BJÖRCK. 265

Det bodde en herrligt utrustad ande i denna af naturen moderligt omhuldade gestalt. Han egde en känsla på en gång rik och' rörlig, en fantasi, ur hvars djup framvällde oupphörligen nya skapelser, och Söm med sin skapareverksamhet stod till tjenst, när heldst sådant påkallades. Ingenting var mera förvånande än den oerhörda lätthet, med hvilken han fann sig i alla lifvets mest invecklade eller oväntade vändningar. Der andra sågo det tomma, der inlade hans betraktelse den yppigaste rikedom. Det var hos honom en grundtanke, att man icke skulle ringakta det minsta; och han blef mindre än andra frestad till denna ringaktning, emedan han skapade fram det stora ur det lilla. Författaren af dessa rader har mer än en gång fallit i häpnad öfver hans förmåga i den vägen. Det blef icke sällan hans uppgift att åt en ögonblickligt gifven situation, hvilken stundom for vanliga ögon var blottad på all djupare betydelse, gifva ordets och det högtidliga talets uttryck. Ernst Björck fick vanligen denna uppgift, emedan den för de flesta andra var olöslig; han löste den så, att man slutligen trodde sig ha upplefvat någonting verkligen ovanligt. Hans fantasi var en sol, för hvars strålar äfven det obetydliga sandkornet började skimra i guld. Det är klart, att denna skapande förmåga isynnerhet för skalden och talaren skulle blifva fruktbringande. Det är icke vår mening att här angifva den unge siarens ställning och betydelse hvarken såsom det ena eller det andra. Den, som tecknar dessa minnesord, anser sig icke mägtig att på estetiska produkter lägga kritikens måttstock; och ehuru gestalten af Ernst Björcks sånggudinna torde vara lättare att återgifva än de flestas, emedan hon egde ovanligt rena drag och genomskinliga former, så vilja vi dock lemna detta arbete åt andra, som dermed äro mera förtrogna. Minnestecknaren har mer än en gång beundrat den unge sångaren och hänförts af hans ord, då de framvällde ur den omedelbara inspirationens djup; men mer än han beundrat talaren och sängaren, har han lärt att älska menniskan, och det är egentligen dennas drag han för sin del velat återgifva. Af detta skäl kan han icke undgå att lägga vigt vid en annan sida, som med afseendé på Ernst Björcks rika fantasi kan framhållas. Denna fantasi spelade hos honom äfven en annan roll än den att blifva en källa för estetiska bilder. Det är bekant, att fantasien, huru djerf hon än till sin natur är, dock för en sak är behäftad med en verklig förskräckelse: hon är en lefvande »horror vacui». Fg^ntasien kan uthärda mycket; hon kan nöja sig med Utet, ty hon kan mångdubbla det; hon kan hålla modet uppe inför det kolossala, ty hon växer öfver det: hon kan finna sig vid motsägelsen, ty hon öfverhöljer den med sitt bildverk: men det tomma är för henne rent af odrägligt. Tomheten vill hon med all magt tillintetgöra. Och kan hon det ej genom att fylla tomrunmiet, hvilket hon heldst ville, så slår hon åtminstone en brygga