Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

264 MINNESTKCKNINGAR.

Om vi göra oss den frågan: hvad hade Ernst Björck af naturen eller genom sådana omständigheter, som på honom icke berodde? så räka vi nästan i förlägenhet för svaret; icke så som om det vore svårt att nämna åtskilligt, som han hade, men så, att det till att börja med synes vara nästan omöjligt att uppleta något, som han icke hade. Man brukar säga om den eller den, att han af naturen blifvit utrustad med rika anlag: Ernst Björck gjorde nästan det intrycket, att han af naturen fått icke allenast de rika anlagen, utan äfven sjelfva utvecklingen och användningen af dessa anlag. »Ernst Björck äi* en mild naturkraft» hördes någon en gång leende påstå. Det är klart, ^tt detta omtalade intryck icke kunde göra anspråk på erkännande såsom fullständig sanning. Vi skola straxt angifva skälet, hvarföre det blef sådant, som det var. Att det ej kunde vara alldeles riktigt, ligger i öppen dag för hvar och en, som vet, hvad det vill säga att vara en fri menniska. Ingen är, hvad han är, blott genom omständigheterna; ty omständigheterna må vara hvilka som heldst, så kunna de alltid af den, hvilka de träffa, på många olika sätt användas, och det är personen sjelf som i yttersta hand afgör, hvilket det verkliga sättet blin

Men sannt är, att Ernst Björck af naturen och omständigheterna fått rika gåfvor^ På sätt och vis var hans naturliga menniska ett konstverk, han var ett helt af mästerligt sammanförda elementer, han var en harmoni. Jag vet intet ord, som bättre än ordet harmoni återger det intryck, man måste erfara af denna älskvärda menniskonatur. Sjelfva den kroppsUga gestalten och det yttre uppträdandet gåfvo detta intryck. Der fanns ingenting af öfvermått och ingenting af brist, ingen oro i blicken, ingenting trånsjukt i anletsdragen, ingenting jägtande i rörelsen: allt var lugn, jemnmått, harmoni. Man tog nästan för gifvet, att en sådan varelse icke var åtkomlig för kroppsliga lidanden, sjukdom och död. Eller rättare: när man såg honom, tänkte man på allt annat än sådant. Också var hans helsa beundransvärd, och han behöfde för att bevara henne ingen ängslig omsorg; hon följde honom af sig sjelf. Derföre, när dödsbudet kom till hans vänner, kom det icke blott såsom en sorgepost, det kom såsom en obegripUghet. Tankame hade aldrig förut gått i den riktningen. Till och med den yttre naturen tycktes af sina tjensteandar hafva tagit det löfte att icke störa denna företeelse af idel harmoni. Sommarhettan skulle för honom vara en angenäm värme, vinterstormen skulle bringa svalka, mörkret skulle blott underlätta hans poetiska andes skaparverksamhet, och om han sof, borde solljuset akta sig att alltför mycket störa hans slummer; sjelfva tiden skulle, när hans tankar voro sysselsatta, gå honom förbi med tysta fjät. -