Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

ERNST DANIEL BJÖECK. 269

svalka, lif och förgängelse, död och uppståndelse ett för honom väl begripligt språk. Han har mer än en gång i sina sånger åtei^vit de toner hans öra uppfångat, då han låtit det lyssnande luta sig till naturens barm. Vi hafva beundrat honom i denna punkt; men ännu mera hafva vi beundrat den obegripKga lätthet, med hvilken han fann formerna för det, som framvällde ur hans egen själ. I denna punkt var han nästan oöfverträfflig. Det förekom oss, som om idéerna redan ,på förhand stode färdiga, hvar och en iklädd sin renaste och skönaste drägt, väntande blott på en vink af det unga snillets finger for att sätta sig i rörelse. Och huru de rörde sig sedan! Ej en tillstymmelse af tvång och dock en ända i detaljerna genomförd lagbundenhet. Han kände sig genast från början försatt i den trygga sinnesstämning, med hvilken man motser fortgången af en scenisk framställning, då skådespelame äro sina roller vuxna och äro vane att spela mot hvarandra. Någon gång tyckte man sig dervid märka, att utförandet varit bättre än sjelfva skådespelet. Stundom hade väl detta sin grund deri, att innehållet varit ett af omständigheterna påtvingadt och blott af godhet till behandling upptaget; ty Ernst Björck vägrade ej gema en bön, der det fanns möjlighet att uppfylla henne, och bönerna uteblefvo ej heller. Stundom kunde det väl ock hända, att det sjelfvalda ämnet kräfde en rikare erfarenhet än den, som stod den älsklige sångarens ungdom till buds. Någon gång torde väl också formens påstådda öfvervigt öfver innehållet kunnat reduceras derhän, att innehållet varit af en så mycket andlig Qch öfversinnlig natur, att det förefallit fattigt för dem, som för dylika ting ej hafva ett så klarsynt öga. Der inblandade sig gema i Ernst Björcks sånger ett religiöst element, en ton af barnslig fromhet, en färg af himmelens rena blå, hvilken sistnämnda lätt kan tyckas vara för mycket enahanda för ett öga, som alltför länge dröjt vid färgprakten af somrar och vårar härnere. Det fanns också en och annan som för den unge skaldens egen skull önskade, att ett moln någon gång måtte draga fram öfver hans himmel. Det molnet uteblef nog icke heller för honom, ty det uteblifver fÖr ingen; författaren af dessa rader anade någon gång, att det fanns. Men troligt är, att det snart vek undan, och att han sedan såg himmelen klar och ren såsom i sin barndoms dagar. Säkert är imellertid, att han älskade att rikta sin bhck just åt det hållet, icke derföre att han föraktade jorden — det kunde ingen göra mindre än han — men emedan hans ofördunklade öga såg, att deruppe fanns ändå mera än här af skönhet och ljus. Det är sannolikt, att det religiösa elementet, som nu ligger på djupet i hans sånger, understundom mera aningsvis kändt än bestämdt uttaladt, om han fått längre lefva, kommit att träda klart i förgrunden och blifvit de rena poetiska fgrmernas egentliga innehåll. Redan tidigt ' grodde hos honom den tanken, att han skulle blifva psalmsångare; och