Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

'270 MINNESTECKNINGAR.

det är troligt, att hans begåfning och själsriktning varit särdeles egnade att på den vägen bereda honom en stor framtid. Den utomordentliga formella färdigheten skulle der gjort sin rätta tjenst; ty om det öfverhufvud för innehållets skull är af vigt att icke behöfva alltför mycket arbeta på fonnema, så är detta framförallt vigtigt der, hvarest innehållet är det mest öfverväldigande bland alla.

Vi skulle kunna framhålla ä-nnu många andra sidor af Ernst Björcks naturliga begåfning. Vi skulle kunna framhålla åtskilligt äfven af mera omedelbar praktisk betydelse. Det såg nästan ut, som hade denne unge man inga .moraliska svårigheter haft att öfvervinna. Öfver hela hans väsen låg renhet, och denna renhet såg ut som natur. Men vi vilja sluta denna redogörelse för hans naturliga memiiskas fullkomligheter med det enda tillägg, att de många gåfvoma icke utgjorde ett sammanhängande aggregat utan ett lefvande helt, en af dessa sköna harmonier, af hvilka man icke uppröresutan vederqvickes, ochaf hvilka man njuter, man vet icke rätt om med öga eller öra, hjerta eller förstånd, emedan harmonien är allsidig.

Till daningen af detta menskliga konstverk hade en lycklig uppfostran utan tvifvel mycket bidragit. Ynglingen hade uppvuxit i ett hem, der fromhet var bofast i förening med sedligt allvar och barnslig mildhet, och mannen glömde aldrig de ädla iirtryck, hvilka från början kommit gossen och ynglingen till del. Trohet mot sin barndoms minnen var ett af den unge skaldens vackraste drag.

Men, såsom vi redan hafva antydt, menniskan i sin sanning är icke det, hvartill naturbegåfning eller uppfostran gjoi^i henne. Olyckligt om så vore, ty hennes sanna värde skulle då vara ett öde, hennes dygd ett öde, hennes brottsUghet ett öde, hennes framhärdande i brottet också ett öde. Här är ej platsen att spilla ett ord på vederläggningen af denna, rehgion och rätt och sedlighet undergräfvande åsigt, hvilken i menniskans närvarande praktiska beskaffenhet endast ser en produkt af det redan förgångna eller af det närvarandes nödvändiga inflytelser. Vi veta, att menniskan är fri, att hon visserligen icke bestämmer det förgångna eller sidoinflytelsema i det närvarande, men att hon bestämmer sin personliga ställning till det ena såväl som till det andra.

Så var icke heller Ernst Björcks karakter en naturgåfva eller en ovilkorlig följd af yttre lyckliga omständigheter, med hvilka hans lif i rikt mått välsignades. Vi skulle i sådant fall hafva stannat vid det omdömet, att han var ett naturligt konstverk; och vi skulle nu om detta konstverk icke haft annat att säga än detta: det var skada att det gick sönder. Ty det naturliga konstverket sönderbrytes af naturen sjelf, sedan det en tid fröjdat menniskomas sinnen: detta naturens förkrosselsearbete heter död. Ernst Björck skulle, då den sönderbry-