Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

ERNST DANlisL BJÖRCK. 271

tände magten nådde honom, endast hafva blifvit ett vackert minne. Han är mycket mer. I hans själ hade evigheten talat sitt ord, och han hade bestämt sin stäUning till evigheten. Sådant går icke utan strid. Man misstager sig, om man tror, att han hade ingenting att strida imot. Den skönaste naturbegåfning är tillika en frestelse; hon äx en frestelse till att vid henne stanna, just dertöre att hon är så skön. Gåfvoma fordra ock sin användning, hvilken icke i sin ordning är en naturgåfva, och ju större gåfvor, ju rikare fordran på användning och på användningens möda. Tror man, att icke också den begåfvade anden at naturen drar sig tillbaka för det mödosamma arbetet, så misstager man sig. Han gör det så mycket mera, som han är benägen för den tanken, att hans höga börd fritager honom från lägre sysslor. Mot dylika frestelser hade vår bortgångne vän att kämpa, lika visst som han af naturen fått rika gåfvor. Der fanns i sjelfva arten af hans begåfning en ny frestelse. Det är redan sagdt, att haimonien utgjorde det mest utmärkande draget i hans natur. Men harmonien är en form. På harmoni och form var Ernst Björcks natur i synnerhet anlagd. Detta innebär den frestelsen att vilja göra hvad man gör i första rummet för harmoniens och formens skull, t. ex. för det hos sig sjelf eller andra åstadkomna estetiska intryckets skull, eller för att icke störa den en gång gifna formen, om han ock icke för innehållet skulle vara fullt lämplig, eller för att icke störa harmonien menniskoma imellan samt imellan dem och sig, och sålunda beröra deras villfarelser och fel med lättare hand än deras räddning kräfyer. Mot dessa frestelser, isynnerhet mot den sista, hade Ernst Björck att kämpa just på grund af sin harmoniska begåfning. Vi hafva anledning tro, att hans kamp var segerrik; ty när han utgick ur lifvet, egde han qvar den harmoni, hvilken vi sagt vara för honom så utmärkande, och detta lyckas icke gerna for den som för den blotta harmoniens skull förbiser högre fordringar. Väl är harmonien ytterst af gudomlig börd och vill derföre gema leda tankan på det gudomliga; men försöker man att göra henne till sitt allt och sätta henne på Guds egen thron, då hamnar hon sjelf detta missgrepp, derigenom att hon för den brottsliges ögon förvandlar sig till ett hotande spöke med ihåliga och förvridna drag.

Vi tro förvisso, att Ernst Björck kämpade segerrikt i detta och andra afseenden. Man såg imellertid hos honom mera stundens resultat än sjelfva striden, och man måste stå honom mycket nära för att märka den senare. Hans gång var gerna stilla och lugn, och så gick han fram äfven på stridens och segerns stråt. Sådant kan ske endast på ett sätt, nämligen derigenom att man redan i början tillbakavisar den lockande frestelsen och icke låter henne vexa till enmagt af kolossala dimensioner. Har detta senare skett, då måste segern tillkämpas