Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

272 MINNESTECKNINGAR.

genom blodig kamp, hvilken icke gema kan undgå att synas, och i hvilken den naturliga harmoniens gåfva ofta förloras, äfven om den högre harmonien blir den redligt kampandes byte. Ernst Björck var en Johannissjäl; de förkrossande brytningame i en Petri eller Pauli lif träffade honom ej. Häraf kunde det också bhfva en följd, att hans karakter till en stor del gjorde samma intryck som det, hvilket vi pläga erfara, när vi betrakta bilden af Johannes, Zebedei son. Den harmoniska gestalt, hvilken bär spår af inga strider, låter oss glömma, att han haft sådana, och låter oss tro, att hela hans älsklighet är en naturens gåfva, ehuru naturen aldrig förmår att gifva mer än materialet till en i högre mening mensklig karakter.

Så blef Ernst Björck utan några utifrån synnerligen märkbara brytningar en af de skönaste karakterer vi sett. Han blef en god son, en trofast vän, en oförliknelig kamrat, en flärdfri prisvinnare i mensklig idrott, en utmärkt predikant, en evangehsk själasörjare. Rehgionen, rent och varmt tillegnad, bildade grundlaget i denna karakter. Han anslöt sig med lefvande öfvertygelse till kristendomens sanningar, sådana dessa äro i den heUga skrift uttalade och af vår evangeliska kyrka uppfattade. Han var fjerran från den dubbelheten att predika ett och tro ett annat. Men han var också fjerran från den slags enkelhet, hvilken såsom fördömelsevärd «otro» stämplar hvarje afvikelse i läran. Det är den praktiska otron, viljans utebhfna pånyttfödelse, som fördömer; och det är alldeles visst, att bland alla möjUga teorier i verlden, som varit, äro eller skola komma, endast en enda står i full harmoni med det, som en pånyttfödd vilja innebär. Ernst Björck trodde på goda grunder, att denna teori var det nya testamentets : men han hade för mycket förstånd för att förbise den omständigheten, att menniskonaturen är mägtig att bära många mer eller mindre dolda dissonanser mellan den detaljerade teorien och viljan, och att man således kan tänka sig en verkhgen pånyttfödd vilja utan en i allt riktig teori, ja till och med i förening med ganska väsendtliga misstag, likasom erfarenheten lärde honom, att de riktiga teorierna äro en föga tillförlithg borgen för en pånyttfödd vilja. Och när så var, så egde han för mycket, jag vill icke säga hjerta — ty man borde knappt behöf^a vädja till hjertat i en sak af klar och enkel rättvisa — men han egde för mycken billighet för att, när han skulle förklara den enes eller andres teoretiska misstag och då egde att välja mellan de tvänne förklaringsgrunderna af en ogudaktig vilja eller en så lätt möjlig dissonans meUan vifja och teori, han då genast skulle tillgripit den förra förklaringsgrunden, innan han hade pröfvat, om icke tilläfventyrs den sednare vore möjlig. I hvarje tid af religiös spUttring är detta drag af menskUg rättvisa en sällsynt företeelse, och så synes det äfven vara i våra dagar. Med så mycket större förkärlek dröjer be-