Sida 273
Minnesteckningar: Ernst Daniel Björck
ERNST DANIEL BJÖRCK. 273
traktarens öga vid samma företeelse, der den finnes. Det är ingalunda yåx mening att förorda den religiösa indifferentismen, lika litet som vi vilja beskylla Ernst Björck för någon lutning åt denna. Sanningen kan icke vara mer än en, och till denna ena sanningens seger må vi bidraga med tanke och handling, ord och exempel, ja, om så behöfves, med lif och blod; men må vi också hafva den aktning för den sanning, hvars vapen vi föra, att vi icke tillvita henne det omenskliga dådet att för påskyndandet af sina segrar vilja trampa under fötterna dien fria menniskans minsta rätt. Huru skulle vi då kunna tro, att sanningen skulle tillåta sig ett intrång i den stora rättigheten, hvilken ingen dödlig kan vilja afyttra och hvilken består deri, att icke behöfva dömmas praktiskt ogudaktig förr, än sådant utur gifna tecken följer med nödvändighet?
Så var Ernst Björck en reUgiös personlighet med bevarande af den "rena mensklighetens fordringar. Må han i detta afseende vara oss ett kärt exempel! Må vi vid tanken på honom minnas, att rehgionen skall helga det menskhga och taga det i sin tjenst, icke förtrampa det!
Ernst Björcks Uf var skönt; men icke heller det Kfvet förflöt utan skuld. Menskligt att tala kunde man vara böjd att tro, att Ernst Björck varit felfri eller nästan felfri — och detta är för den bortgångne ett storartadt vittnesbörd — ; för den fullkomUgt Hehges öga äro vi alla syndare. Må vi till Ernst Björcks ära tillägga, att han kände och erkände sig såsom en sådan, och att han sökte försoningen der, hvarest försoning står att finna. Der sökte han henne ock i sina sista stunder, och vi tro med visshet att han fann henne. Mot det eviga lifvet hade den unge mannens begrundande tanke, hans rena och rika fantasi, hans efter det goda trängtande vilja redan tidigt varit riktade. Så var det äfven i hans sista dagar. Och det var val den uppgående morgonen af det eviga lifvets dag, den konungsliga segerns dag, det jublande lofvets dag, som han helsade med de ord hvilka här i verlden voro hans sista: »ljus — guldkrona — nu skola vi prisa och lofva Herran».
Menskligt att dömma rycktes Ernst Björck bort, en framtidsman från sitt knappt begynta arbete. Förgäfves har dock icke den lefvat, vid hvars graf man kan önska såsom här: mitt lif vare såsom hans» och såsom hans min död!
Pontus Wikneb.
18
Källa: Internet Archive ·