Sida 19
Vår odlings framtid
VÅE ODLINGS FRAMTID. 19
»Yägen»9 som menniskan har att vandra» »ljuset», som upplyser henne, »brödet>, af hviDcet hon hemtar sin näring, »dörren», genom hvilken hon måste ingå, kort sagdt: medlaren mellan menniskan och Gud är den rena menniskan Kristus. Han blir det derigenom, att han åt menniskan meddelar sin egen lifsprincip, i kraft af hvilken det rätta forhållandet återstalles mellan hennes vilja och Guds bud, hvilket innebär hennes försoning eller delaktighet i Guds rike. Detta meddelande sker från Kristi sida icke genom lärandet ensamt, icke heller blott genom att verka med det sedliga föredömets kraft, utan genom totaliteten af hvad han är, genom inverkan från hans personlighet såsom ett helt betraktad. Från menniskans sida försiggår emottagandet genom en etisk-religiös assimilationsprocess, formedelst hvilken hon såsom genom en »ny födelse» i sig upptager den högre personen, »ikläder sig den nya menniskan» Kristus. Och sådan är härvid den ideaknenskliga personlighetens i valfrändskapen grundade dragningskraft på den lägre, att föreningen dem emellan blir liksom en bådas sammansmältning till en person, så att den pånyttfödda menniskan i sanning kan säga: »jag lefver, dock icke nu jag, utan Kristus lefver i mig.» Detta den enskildes lif i slägtets historiskt förverkligade urbild, genom hvilket det rätta sammanhanget återstalles i tillvaron, då i »den förstfödde sonen» alla sönerna återförenas med hvarandra och med fadren — detta Uf betecknar det nytestamentliga språkbruket såsom menniskans tro på Kristus.
Härmed hafv^a vi i vår framställning kommit till den punkt, der det visar sig, hvarföre alla kristendomens teoretiska och praktiska läror utmynna och finna sin sammanfattning i läran om Kristi person och i fordran af tro på honom. Den abstrakta tanken såsom sådan stiftar ingen personlig gemenskap; samhällsbildande kraft eger blott den konkret verkliga personen. Evangelium eller predikan om Guds rike bland menniskoma måste derföre blifva en predikan om detta rikes personliga medelpunkt, utan hvilken församUngens uppkomst och bestånd ej läte sig begripas. Ljuda kristendomens första ackorder i bergspredikans: »salige äro de renhjertade, ty de skola se Gud», så var det just genom denna åskådnings konseqvenser gifvet, att det hela skuUe kUnga ut i den store hednaapostelens ord: »tro på herren Jesus, så blifver du och ditt hus saligt!»
Förening, personlig gemenskap, samhällighet — detta är således, såsom vi redan i det föregående yttrat, första och sista ordet i kristendomen. Likasom den ändliga förnuftstiUvaron af kristendomen uppfattas såsom den andliga kosmos, som är till enhet sanmianfattad i Kristus, »den himmelska menniskan», så blir ock den timliga verk-' samhetens, det menskliga odlingsarbetets högsta uppgift, att ^etta inom det himmelska riket rådande sammanhang må allt fullständigare finna
Källa: Internet Archive ·