Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

18 VÅR ODLINGS FRAMTID.

begåfvad dansk skriftställare anledning att karakterisera kristendomen såsom det till sjelfva sin natur »paradoxa», »det absurda», hvilket såsom sådant endast kan blifva föremål för en genom den intensivaste viljeansträngning framtvungen tro, men omöjligen för ett förnuftigt begripande. Obestridligt synes ock vara, att denna dualism mellan »tro» och »vetande» är det resultat, vid hvilkofc man måste blifva stående, när man, utgående från den bibliska läran om kristendomens oskiljaktighet från Kristi person, i sin allmänna uppfattning af denna person ansluter sig till formlerna i den ortodoxa dogmatiken. Helt annorlunda framställer sig deremot saken, om vi betrakta den ur den ofvan angifna synpunkten, hvilken otvifvelaktigt är kristendomens egen. Det personliga sammanhang, hvars vidmagthållande hvarje enskild har att sätta till sin högsta uppgift;, måste nämligen, då det är ett personligt, vara ett genom en person förmedladt, ett sammanhang uti en central personlighet, från hvilken den organiserande kraften strömmar tiU det hela, såsom blodet från hjertat föres till lemmame. Sitt ursprungliga sammanhang hafva alla ändliga personer af evighet i den oändlige, i Gud, såsom bildande systemet af hans personUga tankar. Skall nu denna gudomUga tankeverld eller det eviga gudsriket af menniskan kunna förverkUgas i tiden, så fordras, att hon ansluter sig till, införlifvar sig med den person, hos hvilken gudomstanken om menniskan fått sitt fullständiga uttryck, och hvilken derföre i koncentrerad enhet i sig innesluter allt, hvad utvecklingen har att framställa i en mångfald af former. Den sanna menniskan — menskUghetens urbild och derigenom Guds afbild — måste såsom sådan blifva den högste försonaren, emedan synden eller menniskans genom viljan vållade omotsvarighet mot sin idé kan försonas eller afhjelpas endast genom hennes delaktighet i ett lif, som alltigenom är ett idealmenskUgt. Ett sådant lif var Kristi lif; de nytestamentliga urkundemas lära om Kristus är, att han är den sanna menniskan. Då i honom blifvit uppenbaradt menniskans sanna väsende, så är han uppenbararen af det gudomUga i det menskliga: såsom »menniskans son» är han »Guds son». I denna mening, men också endast i denna, kan talet om »Ejisti gudom» gälla såsom ett bibliskt berättigadt Främmande för bibel och kristendom äro deremot alla dessa halsbrytande fantasiutflygter inom kristologiens område, hvilka veta att förmäla hurusom Kristus är den absolute Guden, som, efter att hafva »uttömt» sitt väsende, blifvit menniska, eller den andre af de tre personer, som tillsammans bilda Guds treeniga väsende, eller en varelse med två naturer »oupplösligt och oskiljaktigt» sammanfogade till en person o. s. v. Vidunderligheter ur logisk synpunkt, förråda dessa »bekännelsetrogna» tankemissfoster i religiöst afeeende en grundåskådning, om hvilken med fog blifvit anmärkt att dess skaplynne är ett hedniskt, snarare än ett kristUgt.