Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VÅR ODLINGS FRAMTID. 17

heter, som i lika grad tillkomma alla. Det i den moderna republikanismen berättigade leder sina anor från kristendomen; dess anda är en sannt demokratisk. Lika litet är, af samma skäl, någon viss person eller något visst stånd befogadt att tillskrifva sig ofelbarhet eller en obetingad auktoritet. Fastmera har just genom tanken om allas i dét allmänna broderskapet grundade jemlikhet subjektivitetens och den individuella frihetens rätt blifvit erkänd, hvilken frihet af ingenting inskränkes, utom af förbudet mot att »förarga någon af dessa små», d. v. s. af nödvändigheten att taga en kärleksfull hänsyn till äfven de svagare brödemas samvetsställning. Ty om ock det från det kristliga frihetsbegreppets synpunkt uttryckhgen gäller, att hvar och en »står och faller sin egen herre», att han i sitt görande och låtande endast är ansvarig inför sitt eget samvete, så finner dock denua frihet sin begränsning i det kristliga kärleksbudets fordran att ej störande ingripa i en annans andliga utveckling, alldenstund detta bud ju endast är ett annat uttryck för den lag, som inom Guds rike är den egentliga och högsta: lagen om det personliga sammanhangets upprätthållande mellan alla. .

Hvarföre just denna lag måste betraktas såsom den, hvilken renast afspeglar den kristna verldsåskådningens egendomlighet, blir klart, om vi erinra oss följande. Då Guds rike, derföre att det är det högsta goda, i sig innefattar allt godt, så måste det vara ett godt för alla. Såsom sådant kan det af ingen fullständigt vinnas förr, än det vunnits af alla. Det goda, som till sjelfva sin väsensbestämdhet är ett godt för alla, vore för ingen ett godt, om det blefve ett godt endast för några. Inom den andUga organismen gäller i högsta mening, att helsan måste vara en fullständig, emedan hon eljest vore ingen; »lider en lem», säger Paulus, »så lida alla lemmame.» Medel för det högsta godas eller Guds rikes förverkligande är derföre allt, som fastare knyter person till person, vilja till vilja, så alt den enes framsteg i det goda äfven må föra den andre närmare det gemensamma målet. Hvad som deremot störande och försvagande inverkar på detta sammanhang mellan personerna, blir för den enskildes utveckling såväl som för det helas ett hinder, ett ondt, som måste undanrödjas.

FasthåUa vi denna kristendomens hufvudtanke, att »sahgheten» eller menniskans högsta goda, oåtkomligt för den i isolering lefvande, bhr upphinneligt endast genom lifvet i ett sammanhang, der hvarje person är på en gång sjelfandamål och medel för den andres personhga utveckling — så hafva vi härmed funnit rätta synpunkten för besvarandet af den i våra dagar så lifligt afhandlade frågan om Kristi persons betydelse inom kristendomen. Hvarje kristens andliga väl eller ve gör kristendomen uttryckligen beroende af den enskildes personliga förhällande till Eoistus. Det är detta faktum, som gifvit en högt-

2