Sida 275
Minnesteckningar: Bernhard von Beskow
BERNHARD VON BESKOW. 275
ej alltför mycket misstaga oss, har sjelfve Orvar Odd, som nyss strängat sin lyra till den gamle bortgångnes ära, en gång karakteriserat Beskow såsom »hofmarkalken bland poeterna och poeten bland hofmarskalkama». Han och männen af den publicistiska falang, han fordom tillhörde, äfvrensom deras arfvingar i rätt nedstigande led till »tredje statsmakten» i Sverige, hafva förenat sig med Beskows gamla beundrare och meningsbröder, om att hylla honom såsom svenska vitterhetens och kulturens vördnadsvärde Nestor.
Och orsaken till denna uppriktiga hyllning, denna oförbehållsam^ ma tillgifvenhet, som blifvit ådagalagda från alla håll?
Orsaken är den mest tillfredsställande ' för alla partema. Den innebär hvarken någon glömska mot sig sjelf och andra, eller hgger den blott i en yttre, tillfällig anledning.
Den allmänt erkända, betydelsefulla ställning, Beskow intog på sista tiden, och det djupa intryck, hans död väckte, förklaras icke deraf att han till åren var en af svenska vitterheteris seniorer, att han, i likhet med den heroiskt-mytiske Nestor, den berömde »geräniska resenären» utanför Tröja, kunde skryta af tvänne menniskoåldrars erfarenhet, att han stått i förtrolig personlig beröring med representanter af två vigtiga kulturperioder i Sveriges nyare utveckling och sett den tredjes uppväxa inför sina ögon.
Huru stor den naturliga vördnaden än är for silfverhår och for en lång erfarenhet, kan den icke i och för sig skänka personUgheten offentlig betydelse.
Lika litet ligger orsaken till den nationalsympati, hvarmed Beskows verksamhet och minne omfattats, i den omständigheten, att han eller andra, vare sig äldre eller yngre, småningom gkiftat estetiska, politiska och sociala åsigter, sedan den tid då hvar och pn med brinnande ifver begynte att kämpa vför sin uppfattning och sina idéer. Utan tvifvel var Beskow i sista stunden samma beundrare af Carl Johans politik, af den regeringskonst och det statsskick, som blomstrade, då han sjelf ofta medlade mellan den gamle, häftige kungen och hans son, en gång representanten af den nyaste tidens sträfvanden, hvilkas konseqvenser dock utvecklat sig först under sonsonens styrelse. Utan tvifvel fortfor Beskow äfven att troget beundra Leopold och andra den gustavianska skaldekonstens veteraner, hvilkas aftonsol vänUgt helsade Beskows uppgående sjema. Men huru många af det nuvarande slägtet, om ens någon, delade dessa hans sympatier?
Förklaringsgrunden till den vackra solglans, som alla villigt tillerkänna Beskows namn, ligger i egenskaper, som han imellertid delar med den »klingande pyUske talaren» i Iliaden och först på ålderdomen utvecklade, nämligen i hans faderlighet mot det yngre slägtet, i hans tillkämpade vackra humanitet och i hans storartadt fosterlandska sinne
Källa: Internet Archive ·