Sida 283
Minnesteckningar: Bernhard von Beskow
BERNHARD VON BESKOW 283
verksamhet såsom inflytelserik akademiker, öfverensstämmer fullkomligt med hans förut anmärkta benägenhet att uppfatta konsten och det sköna såsom ett fristående fenomen, ett faktimi, en fonn, som, en gång utvecklad, helt enkelt bör erkännas. Deraf hans sällsynta förmåga, att omfatta de mest stridiga estetiska principer och konstuppenbarelser; deraf hans motvilja for fosforistema, som blott bekämpade det gamla, utan att sjelfva åstadkomma positivt fuUgångna skapelser i poesien; deraf hans kärlek på en gång för gustavianen Leopold och nyromantikern Tieck. Beskow drogs i, litteraturen, så att säga, utan reflexion till allt det lysande, fullbordade såsom sådant; den inre striden, det skönas utveckling förblef deremot främmande för honom. Detta karakteristiska drag hos Beskow, att öfverallt omfatta det faktiska, det fulländade, sammanhänger slutligen djupt med ett annat^ som blef af högsta betydelse för hans egen utveckling, nämligen med hans varma dyrkan af den snillrika, utpräglade personligheten, det lefvande färdiga konstverket. Utan tvifvel fanns i Beskows lif en period, då han hyllade poeterna och konstnärerna nästan lifligare, än poesien och konsten. Men hans blick inskränktes ej blott till detta område. Hvarje personUghet, som framstod betydelsefull och stor, anslog Beskows ädla och mångsidigt bildade sinne. För hans plastiska fantasi blef verlden och historien ett galleri af representativa män, på samma gång den orediga massan, profanum vulgus, måhända sjönk nog mycket i skuggan. Denna genius-kult, understödd af en viss Göthe-sjelftillräcklighet i Beskows eget lynne, förmildrades dock småningom, på samma gång den bur sin sköna blomma i hans mästerverk, hans »Minnesbilder». Genius-kulten öfvergick mer och mer i varmaste hängifvenhet för äen akademi, Beskow tillhörde 'såsom ledamot och sekreterare, samt slutligen i lågande kärlek för fosterlandet, ur hvilka förenade känslor hans Gustaf den tredje och Carl den tolfte framgingo.
En lika ovanligt rik som kraftig natur, stannade Beskow ej på utvecklingsstadier, som de flesta andra skulle hafva ansett såsom ett emådt mål. Åren, som förslöa så mången intelligens, endast skärpte hans. Af sina mångsidiga konstnärsegenskaper utvalde han slutligen den starkaste: förmågan att plastiskt uppfatta personligheten. Sin brist på filosofiskt djup ersatte han genom omfattande verldserfarenhet. Hans lekande skalkaktighet öfvergick på sista åren i storartadt allvarlig uppfattning af fosterjordens öden.
Efter denna allmänna öfversigt af den egendomliga inre anläggningen af Beskows personlighet, skola vi nästa gång söka närmare följa honom i den rastlösa verksamhet, han utvecklade.
E. VON QVANTEN.
Källa: Internet Archive ·