Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

282 MINNESTECKNINGAR.

sjelf, hvarigenom för första gången hos oss i det allmänna medvetandet uppdrogs en bestämd, inre gräns mellan konsten och de öfriga kulturrigtningama, banades vägen för ett allsidigt erkännande af det verkhgt sköna i alla former, på samma gång nyromantikernas uppfattning af lifvets absoluta enhet och harmoni upphäfde den konstnärliga formens ensidiga öfvervigt och förlade det skönas tyngdpunkt i det inre, i ett lefvande personligt innehåll.

Om vi nu jemföra Beskows ställning till nyromantiken med Malmströms och Fryxells, erhålla vi en rätt fullständig insigt i karakteren af hans andliga och estetiska personlighet. Fördomsfriare, objektivare än Fryxell och Malmström, bedömmer Beskow icke med bitterhet fosforistemas ouppsåtliga förvillelser på det sedligas och religiösas områden, hvilka han öfverhufvud taget icke närmare undersöker. I politiskt hänseende tillräknar han dem deras misstag ännu mindre, hvilket bestyrker att han sjelf var, icke en reaktionär, men en stationär, af restårationsperiodens sansade och upplysta fraktion. Han medgifver, i motsats till Fryxell, att fosforisterna utbredt en sannare och djupare uppfattning af lifvet och konsten, än den som rådde under den föregående perioden, och den nyromantiska poesiens mest utmärkta representanter går han så långt till mötes, att han tillegnar sina »Dramatiska Studier» Ludvig Tieck, som han kallar »mästare». Han hyser ingalunda Malmströms puritanska ovilja mot den katolska romantikens heroer inom poesien, ehuru han ej heller egnar dem en djupare sympati. Beskows mångsidiga, emottagliga, friska natur bevarar honom i alla dessa fall från ensidighet. Icke desto mindre hyllar han Fryxells åsigt, att nyromantikemas estetiska härnadståg och enkannerligen fosforisteraas fejder mot Svenska Akademien, sådan hon var under Leopolds dagar, kunnat undvaras, icke blott utan skada, utan äfven till fördel för litteraturen. Derigenom ådagalägger han på det bestämdaste, att han saknar sinne för det skönas inre logik. Beskow märker icke ens att det svalg, som ligger mellan Leopold och Tieck, är af beskaffenhet, att ' om den senare erkännes såsom mästare, den förre knappast kan erkännas såsom skald. Han besinnar ej, att om man erkänner fosforistemas åsigter såsom sanna och djupa, man omöjligt kan försvara Akademien, som prisbelönte Wallmarks »Handen», emedan kontrasten mellan de förra och den senare är detsamma som skilnaden mellan skönt och oskönt, som ovilkorligt betingar en strid på lif och död. Hvad betydde det, att Leopold eller andra öfversatte några stycken af Schiller, då de i öfrigt fortforo att tillämpa sina gamla åsigter om poesien? Det bevisar blott att de alls icke egde något djupare medvetande om det skönas natur, och det var likväl just detta som behöfde väckas. Denna Beskows märkvärdiga^, neutrala ställning, som inverkat menligt på hans egen poesi, men fördelaktigt i hans