Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

SAMTIDENS STÖRSTE TEOLOG. 285

den förhistoriska tiden öfverhufvud visar oss ett lagbundet fortskridande från lägre till högre i stället för nyskapelser genom språng och underverkmessigt ingripande. Språkvetenskapen förvisar till sagans område berättelserna om urspråkets uppkomst genom gudomlig undervisning och de särskilda språkens genom en under formen af »den babyloniska förbistringen» framträdande gudomlig straffdom; religionshistorien vägrar att vidkännas den åsigt, som ensamt i hebreemas Jehovah-kult ,vill skönja spåren af en gudomlig ledning, under det att de hedniska religionerna betraktas såsom ett vildt vexande ogräs; hon ådagalägger att icke få af de sanningar, hvilka hittills fått gälla såsom tillhörigheter endast för kristendomen, ingått, om än i dunklare former, äfven i hedendomens religiösa medvetande, men att å andra sidan ett ^ och annat af det för urkristendomen verkligen nya omöjligen kan antagas vara en för alla tider giltig sanning. Den kritiska bibelforskningen riktar dödande hugg mot ortodoxemas inspirationsteori, i det den röjer tillvaron af djupgående meningsskiljaktigheter och långvarig strid inom sjelfva den apostoliska krets som man länge älskat att föreställa sig såsom en tafla af endrägten och det idylliska lugnet. Äfven dogmbildningens historia bidrager, i förening med den allmänna kyrkohistorien, icke obetydligt till försvagandet af förtroendet till den ortodoxa läran genom att visa huru denna läras hufvudsatser, långtifrån att utgöra en omedelbar utveckling af evangehi grundtankar, merendels endast i följd af vissa spekulativa eller historiska förutsättningar, ja, någon gång till och med under inflytandet från lokala eller klimatiska förhållanden l)lifvit utbildade så och icke annorlunda. — Vända vi oss från erfarenhetsvetenskapema till den rationella, så kunna vi ej undgå att märka hurusom skärpan än ytterligare ökas i protestema mot det åskådningssätt, af hvars omfattande »den renlärige» gör beroende menniskans väl för tid och evighet. Genom den nyare filosofiens historia sträcker sig en kedja af tänkare, de store inom »vetenskapernas vetenskap», hvilka alla med ovilja skjutit ifrån sig det teologernas mångfärgade dogmatiker haft att utbjuda under namn af kristendom, på samma gång äfven den störste bland dem djupt böjt sitt hufvud inför Honom, som gjorde tron på sig till enda vilkoret för saligheten. Knappast någonsin förut hafva dock filosofiens ordförande så eftertryckUgt som i nutiden uppträdt mot det kyrkUga lärosystem, i hvilket de se det största oeh mägtigaste hindret för mensklighetens utveckling mot sin bestämmelse. Från idealismens ståndpunkt brytes stafven öfver den teologiska naturalismen, hvars dogmer »rätteligen böra betraktas såsom uttryck för en reaktion inom den kristna verldsåskådningen af hedendomens anda och föreställningssätt» *), och i följd af hvilken den ortodoxe, drifven af den »hedniska förskräckelse», hvarom Geijer talar, föreställer sig Gud såsom egnad att ingifva fruktan snarare än kärlek, såsom btehäftad med sinnliga affekter och lidelser, »vredgad, afundsjuk, nyckfull, sjelfvisk och hämdlysten» -). Särskildt måste »Kristi gudomsw-dogmen stöta på motstånd inom religionsfilosofien, aUdenstund densamma upphäfver^ försoningens begrepp genom att upphäfva återlösarens menskliga sammanhang och likhet med oss, »ty under förut-

') Jmfr. Tvenne religionsfilosofiska uppsatser af Axel Nyblceus (särskildt aftrjck ur Nordisk Tidskrift for 1867 och 1868) sid. 98. «) a. st. sid. 79.