Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

286 SAMTIDENS STÖRSTE TEOLOG.

sättning af Kristi gudom har hans menskliga dygd ingen förtjenst, blir hans kors ingen, börda, hans dödskamp ingen smärta, och hans uppståndelse blott ett gyckelspel.» Är den ortodoxa Kristus-läran sann — med hvad rätt framställer man då detta öfvermenskliga väsende, som icke kan synda, denne på jorden kringvandrade Gud såsom en förebild för oss? »hvad betydelse hafva då hans ord, hans lif och det herrliga verk, han fullbordat?» i). Så frågar det efter motsägelselöshet i uppfattningen sökande förståndet; men så frågar äfven den oförvillade reUgiösa känslan, som upipreser sig mot den torra dogmatismens påstående, att det djupaste af personlighetens mysterier: menniskans försoning och lif i Gud, är beroende af hennes instämmande i läran om Kristus såsom »den andre personen i treenigheten.» Och sålunda förena sig naturvetenskap och historieforskning, bibelkritik och filosofi, förståndets klarhet och känslans innerlighet i en gemensam protest mot denna olycksbringande förvexling af kärnan med skalet, kristendomen med dogmatiken, som är det grundlyte hos den kyrkliga ortodoxien, hvilket låter henne för den tänkande kristne synas så frånstötande och som en gång skall ådraga henne ett tungt ansvar inför ' efterverldens domstol.

Men ju häftigare och allmännare den moderna bildningens stormlöpning är mot medeltidskyrkans vittrade murar, desto mera hårdnackadt bhr oqk motståndet från deras sida, hvilka invigt sitt lif åt förfäktandet af trinitets- och inkamationsdogmernas rätt att gälla såsom den enda salighetsvägen »den smala vägeri, som förer till Hfvet.» Må »tidsandans» söner rycka till anfall i hotfullt slutna falanger, må hela skaror af de förr »enfaldeligen troende» skynda öfver till den annalkande fienden — stridsmannen för den teologiska verldsbetraktelsen viker dock ej en tumsbredd tillbaka. Det är Ijuft och ärofullt, menar han, att duka under i striden mot dem, som med den hedniske vikingen hålla före, att »der går ej en väg blott till gudames sal» (Geijer), och som derfore genom andra portar, än »den bekännelsetrogna dogmatikens», vilja färdas till det himmelska fäderneslandet. I denna strid kan han väl för närvarande ej, såsom fordom, påräkna den verldsUga magtens bistånd till »otroshjeltarnes» näpsande, men så mycket ifrigare smider han sig krigsredskap af egen uppfinning; civilisationen har vridit våldets klubba ur hans hand, derföre är hans anfallsvapen numera dolken. Och i sjelfva verket — hvad stort och varaktigt uträttade väl kyrkans väktare på den tid, då inkasten mot »den rena läran», besvarades genoin att låta kättaren omkomma i autodaféernas lågor? Hans kropp forbrändes, 'men hans läror, hans tvifvel spredos vida; klokare är då den stridskonst, som låter tviflaren i det yttre gå fri, men derimot söker brännmärka hans inre menniska, d^n stridskonst, som låter sig angeläget vara att stämpla en vetenskaplig undersökning om bibelns kristologi såsom en yttring af »Kristus-hatet» eller en historisk framställning af apostlatidens Imstendom såsom »baksluga och lömska forsök att under hala Joabskyssar stöta tviflets förgiftade dolk i ovarsamma läsares hjertan»^). Skulle fräckheten i tirader sådana som denna ej tillräckligt tydligt röja af hvad art den ande är, som här talar, skulle »ovarsanuna läsare» verkligen låta sig fångas i den utlagda

') a. 8t. sid. 75.

') Jmfr. Teoloffisk Tidshrift, årg. 1867, l:8ta haft. sid. 48.