Sida 287
Anmälningar: Samtidens störste teolog
SAMTIDENS STÖRSTE TEOLOG. 287
snaran, dä har »den kritiska skolans» belackare — han vet det nog — minst halfva spelet vunnet. Med afsky skall då hvarje rättänkande sanningssökande tillbakavisa den vägledning, som erbjudes honom af forskare, oin hvilka han, såvida ortodoxens bedyrande för honom något gäller, måste tro att »de hata kristendomen så, att för dem äro alla medel, förställning, list och lögn, goda, blott de kunna tjena till kristendomens undergräfvande» ^). Första regeln för »renlärighetens« förfäktare blir sålunda att skildra vedersakame såsom ledde af ett antikristligt hat mot det heliga; idealet af en »trons försvarare» förverkligas fullständigast af den, som kraftigast hos menigheten inskärper, att tviflen på denna dogm eller på detta mirakel måste betraktas — ingalunda såsom härrörande från ett samvetsgrannt sanningsbegär, boit detl nej — såsom ingifvelser af en satanisk ondska. Har man lyckats bereda insteg åt detta uppfattningssätt såsom vore det en oomtvistelig trossats, dä värjer man sig med större framgång mot »otrons» angrepp, och då är måhända den dag ej långt aflägsen, som skall grundlägga »rättrogenhetens» tusenåriga rike och skänka uppfyllelse åt fullblodsortodoxens framtidsdröm, drömmen om »en ombildning af hela vår moderna verlds- och lifsåskådning efter rättesnöret af det 16:de århundradets arf syndslära»; om »en vederläggning af våra nya med inre nödvändighet sig led för led utvecklande filosofiska systemer genom lösryckta ställen ur nya testamentet eller till och med ur det gamla»*-).
Så misströstar då »den bekännelsetrogne» ej, fast vapenskiftet synes vilja lykta med hans nederlag. För hvarje »otroshjelte», han tror sig hafva sträckt till marken, vexa der nya, hkt draksådd, upp ur jorden; dock tröttas ej hans arm i striden. Endast genom uthållighet till det sista kan han ju hoppas att en gång på den stora räkenskapens dag få med alla dem, som blifvit fäste i tron på Concordia Pia, stå på domarens högra sida och tiQ lön för sin ortodoxi hugnas med ortodoxa evighetsfröjder i ortodoxemas paradis.
Eger nu vår tids teologi inga andra representanter än desse, som från »bekännelsetrohetens» katedrar och predikstolar höja sina ve-rop mot de med dem olika tänkande? Måste hon såsom sina egentlige sakförare anse en Hengstenberg, dä han »låter Schiller och Goethe förblöda under ortodoxiens bödelsyxa» eller den beryktade kyrkodemagogens enfants perdus, t. ex. denne nye martyr för Josua bok, som i dessa dagar i »den tyska intelligensens hufvudstad» kastat utmaningshandsken 'åt det kopemikanska solsystemet? Nej; till heder för den samtida teologien, och vi tillägga: till heder för menskligheten kan teologen i våra dagar, välja andra förebilder än desse med blindhet slagne, gengångame från den trälaktiga bokstafsdyrkans och den råa förföljelselustans gyllene tider.
Den 21 November detta år firar det protestantiska Tysklands fria teologi hundrade årsdagen af den mans födelse, som på gränsen mellan det förflutna och det närvarande århundradet genom sina Tal om religionen Ull de bildade bland hennes föraJctare grundlade en ny aera för den teologiska vetenskapen. Först åt den senaste tiden har det varit förbehållet, att till dess fulla vidd uppskatta den ädle SeUeiermachers betydelse såsom teologisk reformator. Flera af de religiösa
') Jmfr. Teologisk ndskrift, årg. 1867, Irsta haft. sid. 48.
^) Jmfr. C. Schwarz* Zur Geschiohte der neuesten Theologie, 3:dje uppl. 1864; sid. 80
Källa: Internet Archive ·