Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VÅK ODLIK6S FaAMTID. 21

kristendomens grundfordran om personens sjelfständighet och personemas sammanhang — då synes ock detta i kristendomen grundade^ af dess anda styrda odlingsarbetes högsta mäl ytterst sammanfalla med kristendomens eget. Ju mera kulturen blir en sannt kristlig kultur, desto mera blir den en sannt mensUig, ty det kristliga är det sannt menskliga. Men förverkligandet af det sannt menskliga är ett förverkligande af det gudomliga i det menskliga, ty är Gud den högste personen, så. blir Han for oss verklig i samma mån vi sjelfve utveckla oss till allt högre och rikare personlighet, d. v. s. till allt sannare mensklighet Sann mensklighet blir då äfven medlet för den religiösa försoningens vinnande, ty försoning med Gud är lif i Gud, men i den fullkomhge personen kimna vi rättelsen lefva först då, när vårt eget lif är ett rätt personligt. Om nu hela den timliga utvecklingen ytterst alser menniskans försoning, hennes hf i Gud eller Guds rikes tillkomst bland menniskoma, om detta innebär återställandet af det sannt menskliga och om det sannt menskliga är ett med det kristliga, så framställer sig såsom vår undersöknings aUmänna resultat följande:

För vår odlings fruktbärande och ostörda utveckling mot sin högsta framtidsheståmmelse år det ett otftergifligt vilkor, att den religiösa verldsåskådning, hvilken fått sitt historiska uttryck i kristendomen, hos oss blir till sitt rätta skaplynne allt klarare uppfattad, samt i hela dess omfattning följdriktigt på lifvets förhållanden tillämpad.

Men har grundvilkoret for odlingens sunda bestånd blifvit på detta sätt faststäldt, då fordras blott en enkel slutledning ur det föregående för att inse, hvad som måste betraktas såsom förnämsta hindret för kulturarbetets ändamålsenliga utveckling. Förutsattes för denna utveckling en klar uppfattning och energisk tillämpning af den kristna verldsåskådningens grundtankar, då måste den utvecklingen hämmande, den i egentlig mening kulturfientliga magten inom samtiden ega sin grund i det åskådningssätt om kristendomen, som undanskymmer och förvrider det i densamma väsentliga och derigenom försvårar det praktiska lifvets utbildning till ett sannt kristUgt. Är det sannt kristliga lifvet ett lif i broderlig endrägt, i uppoflBrande kärlek, allestädes beflitande sig om att finna och göra rättvisa åt »menniskan uti menniskan», så måste deremot den kristendomen vanställande uppfattningen, konseqvent utvecklad, leda till ett lif i allo motsatt det förra. Och har Goethe i sin definition af det heliga träffat det rätta, när han säger:

Hvad är heligt? Det är hvad många själar tillsammans . Binder, bunde det än lätt såsom strået en krans. Hvad är heligast? Det som, ständigt allt djupare fattadt, Nu och för evighet andame enar alltmer —