Sida 22
Vår odlings framtid
22 • VÅE ODLINGS FRAMTID.
hvad är väl då det oheliga» det i verkligheten, fastän ej till namnet profana, om ej den magt, som icke sammanbinder själame, men upplöser banden mellan dem, icke enar, men söndrar?
Hvilken denna söndrande magt är, hafva vi redan antydt i det föregående, då vi, framhållande den religiösa trons betydelse såsom den i djupaste mening person- och samhällsbildande kraften, tillbakavisade de högtuppdrifna anspråken hos den slags tro, som menar sig kunna bygga en varaktig gemenskap mellan menniskor icke på ett allas lif i samma personliga enhet, utan på en allas underkastelse under samma opersonliga läroformel. Historien vittnar ock nogsamt, att det är just denna dogmatiska tro, hvilken vi benämnt karrikaturen af den sannt kristliga, som i äldre och nyare tider, likt en mensklighetens onda genius, med förbistring slagit dem, som voro ämnade att förstå och samverka med hvarandra. Den kristliga kärleken har under inverkan af denna tro förvandlats tUl ett skadelystet hat, som med blod och lågor betecknat sin väg genom historien. »Se, huru dessa kristne älska hvarandra!» var de förvånade hedningames utrop under det första kristna århundradet, martyremas heroiska tidsålder, då bekännarne sammanliöllos ej genom symbolers och bekännelseskrifters bräckliga band, utan genom den gemensamma kärleken till mästaren och genom hågkomsten af hans ord: »ett nytt bud gifver jag eder: I skolen älska hvarandra inbördes!» »Inga vilda djur kunna så ursinnigt rasa mot hvarandra, som de kristne, när de tvista i sina trosfrågor» — så lydde hedningarnes iakttagelse tre århundraden senare, när den fria religiösa församlingen blifvit undanträngd af den auktoriserade statskyrkan, och inom denna senare börjats dessa ändlösa strider om treenigheten, om Kristi tvenne naturer, om andens utgående från fadren och sonen o. s. v., hvilka vid denna tid utkämpades ^ blott på conciliema och inom vetenskapen, utan fortsattes på predikstolarae, trängde ned till gatubefolkningen och satte allas sinnen i den häftigaste svallning. Glömsk af kristendomens anda och bud, enligt hvilka endas det sjelfviska hjertats hårdhet kan utestänga menniskan från delaktigheten i Guds rike, gjorde kyrkan medborgareskapet i himmelen beroende af individens ställning till »den rena läran» på jorden; förståndets försannthållande och läppames instämmande blef den »allmänneliga kristliga tro», om hvilken hotfullt förkunnades, att »den henne icke fast och stadligen håller, han varder utan tvifvel förtappad evinnerligen.»
Om medeltiden öfverhufvud med rätta betraktas såsom, i jemförelse med den nyare tiden, en mörkrets och barbariets, en den kristnade hedendomens tidsålder, så är förklaringsgrunden till dess andliga lyten utan tvifvel att söka i denna fördunkling af det kristliga trosbegreppet, som lägger hufvudvigten på det teoretiska, på bekännelsens korrekthet. Allt det outtömligt djupa och innerliga, som för de förste kristnes uppfattning förenade sig med de helgade orden: att »tro på
Källa: Internet Archive ·