Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling

VÅR ODLINGS FBAMTID. 23

Kristus», alla de rika flöden af kärlek och hopp, som ledde sitt ursprung från den troendes mystiska lifsgemenskap med den för honom döde, och dock evigt lefvande, ständigt närvarande försonaren — alla kristendomens nya insatser i historien syntes på väg att gifvas till spillo under en förstenad bokstafstros sammankrympande och förtorkande inverkan. Der kunde ju ej blifva fråga om ett sammanhang mellan personerna förmedelst kärlekens föreningsband, hvarest en materialiserad kyrka sökte förebygga söndringen genom de förbannelser öfrer med henne olika tänkande, som begynna och afsluta »Athanasii symbolum», detta — såsom Geijer yttrar — »genom de hårdaste fordömelseformer för andaktens väckelse minst tjenliga, det för den kristliga kärleken mest frånstötande af aUa symbola.» Upplösningstillståndet i kyrkans inre skyldes blott svagt af den formella enheten i det yttre; men desto mefa brinnande var just derföre den nitälskan, hvarmed hvarje kyrkans lydige son lånade sitt bistånd till den kyrkliga unifor* mitetens upprätthållande, till skyddandet af »bekännelsens enhet». Den falska objektiviteten blef den afgud, inför hvilken kristenheten under sin genom sekler räckande omyndighetsålder knäböjde i stoftet Hvarje yttring af en mera utprägladt subjektiv lifsåskådning var oroväckande, när den ej lät sig inordnas i schemat af det som blifvit trott »alltid, allestädes och af alla»; hvarje kritik var fördömlig, när den ej ledde till »bekännelsetrogna» resultater. »OtroshjeltameS'» utrotande blef vilkoret för kyri^ns bestånd; den misstänksamma ofördragsamheten blef en dygd och den grymmaste förföljelse en phgt för betryggandet af den korsfästes verk och — i>på det att Guds ära derigenom måtte förhöjas!» Helt visst är det påståendet berättigadt, att den ifrågavarande ortodoxa teorien om »renlärighetens», »bekännelsetrohetens» obetingade nödvändighet för möjhgheten af ett sannt kristligt troslif, representerar — den må nu möta oss inom sjelfva medeltiden eller hos gengångame från medeltiden i våra dagar — ett i sina konseqvenser söndrande och derigenom »kristendomsfientligt» åskådningssätt, farligare än något annat af dem historien har att uppvisa!. I allmänhet kan med afseende på förhållandet mellan det dogmatiska och det sedligt-religiösa elementet i en troslära den regeln uppställas, att ju mera intresset riktar sig på Vkr(^ormens utbildande genom förtydligande demonstrationer och subtila distinktioner, desto flyktigare blir den uppmärksamhet, som egnas åt det väsentligaste, åt sjelfva innehållet i läran. Om det gifves en tro, i betydelsen af ett en gång för alla faststäldt qvantum kyrkliga dogmer, utan hvilkens omfattande »ingen kan varda salig», då är klart, att den enskildes bemödanden måste, för att begagna symbolets ord, »framför aU ting» gå ut på att genom ett fast och stadigt tillegnande göra denna tro till sin andliga egendom. Men då detta tillegnande ej kan ske på tankens väg, derföre att de saliggörande trossanningame äro för förståndet ofattliga, öfverfömuftiga mysterier, så måste tankens invänd-